Arbetslösheten i Sverige närmar sig 10 procent. Det är en kraftig ökning med 87.000 personer från samma månad förra året. Knappt en fjärdedel, 117.000 personer, studerar på heltid men ska enligt den nya definitionen ändå räknas som arbetslösa.
Det hemska är att det fortsätter att gå utför på arbetsmarknaden. Först under 2010 kommer raset att bromsas upp, enligt Arbetsförmedlingens och de flesta andras prognos. Vi kommer att få se arbetslöshetssiffror på 11 och kanske till och med 12 procent innan det här stålbadet är över.
En intressant sak med SCB:s senaste siffror är att ungdomsarbetslösheten ligger kvar på en oförändrad nivå. Den är förvisso hög, 29,7 procent för ungdomar mellan 15 och 24 år, men den har inte ökat under det senaste året.
Kvinnorna har också klarat sig jämförelsevis bra hittills, även om orosmolnen hopar sig över den offentliga sektorn.
Den här krisen har hittills varit männens kris. Det är jobben i tillverkningsindustrin som försvinner. På ett år försvann 79.000 personer, varav 74.000 män, som tidigare var sysselsatta inom tillverkning, utvinning, energi och miljö.
I skenet av detta dramatiska fall kan det vara värt att åter uppmärksamma IF Metalls så kallade krisavtal med arbetsgivarna, som fått avläggare även i tjänstemanna- och akademikerförbunden. Avtalen, som medger sänkt arbetstid och därmed lägre inkomst, innebär att ingen personal får sägas upp.
Genom att sänka sin personliga standard håller industrins anställda sina företag under armarna - en ovanlig åtgärd värd all respekt som i bästa fall räddar tiotusentals jobb. Men det förutsätter att efterfrågan på världsmarknaden har dragit i gång till den 31 mars 2010, då de flesta krisavtalen löper ut.