ANALYS. .
Sverige är indraget i den nya europeiska finanskrisen som har sin startpunkt i Grekland. Ännu vet ingen hur länge som störningarna ska pågå. Men risken är överhängande att konjunkturuppgången bryts och att vi får ännu ett kraftigt bakslag för tillväxten och jobben.
Finansminister Anders Borg kallade till pressträff på fredagen för att säga att Sveriges beredskap är god. Ett sådant utspel tillkommer inte utan orsak: under de senaste dagarna har Stockholmsbörsen rasat och på sistone har även kronkursen pressats nedåt. Oron tilltar för att den finansiella oron ska slå mot den reala ekonomin, alltså produktion och sysselsättning.
Läget är känsligt för de svenska exportföretagen, där många har EU-länderna som främsta marknad. Om krisen sprider sig från Grekland till övriga Sydeuropa, såsom Spanien och Italien, är det allvarligt nog.
Faran finns dessutom att Tyskland och Frankrike dras in, eftersom deras banker är exponerade mot krisområdet. Samma sak gäller Storbritannien, som dessutom har en snabbt växande statsskuld och nu hotas av handlingsförlamning efter parlamentsvalet.
Också de svenska bankerna kan vara bekymrade, trots deras obetydliga innehav av grekiska obligationer.
Men om andra europeiska banker dras in i krisen, dröjer det inte länge förrän interbankhandeln – det ständigt pågående utbytet mellan bankerna – störs.
Vid Lehmankraschen på hösten 2008 blev det tvärstopp för de svenska bankernas utländska finansiering, så att Riksbanken fick rädda situationen. Nu betonar Anders Borg att det råder hög beredskap och att alla skyddsnät finns på plats.
Frågan är om vi ska känna oss lugnade när finansministern tar till sådana allvarsord. Numera utesluter han inte att Sverige ska delta i stödaktionerna för att hindra en utvidgning av krisen, något som tidigare beskrevs som enbart en uppgift för euroländerna.
Denna gång framhåller Anders Borg att Sverige är engagerat genom Internationella valutafonden, IMF, och berättar att han själv ställt frågan till sina kolleger bland finansministrarna i eurogruppen om det behövs svensk medverkan i deras ansträngningar.
Detta öppnar för att alla EU-länder gör gemensam sak. Men i så fall krävs mycket mer än hittills av deras regeringar, både när det gäller beslutsamhet och förmåga. Redan djupt skuldsatta länder måste vara beredda att bistå andra som nu är krisdrabbade, samtidigt som de behöver visa större vilja att tackla sina inhemska problem.
Ledarskap är viktigt, men för EU-ländernas regeringar gäller det också att ha det egna folket med sig. Tyskarna är nog inte ensamt om sin ovilja när länder som har misskött sig ska stöttas. Även när det endast gäller lån, som dessutom förenas med hårda villkor, kan det kännas som att pengarna hamnar fel.
Men nu handlar det på nytt om krisbekämpning, där alla krafter sätts in för att hejda ett förlopp som annars kan leda till katastrof. Det gick att klara efter Lehmankraschen och måste kunna lyckas igen. Svenskarna får vara beredda att bidra.