Snart dyker den upp i en plånbok nära dig – den nya, annorlunda enkronan.
Andra länder kanske skulle välja att lyfta fram någon känd person från det egna landet eller någon historisk bedrift ett år när de var ordförandeland i EU, men Sverige satsar på att lyfta fram ett nederlag. Det har gått 200 år sedan den förödmjukande förlusten av Finland, och det ska svenskarna sent få glömma, om de inte har gått över till att betala enbart med kort förstås.
Alla enkrona som präglas under 2009 kommer att ha ett räfflat mönster på ena sidan. Det är ett motiv, skapat av konstnären Annie Winblad Jakubowski, som symboliserar vattnet som förbinder Sverige och Finland.
Vår EU-broder i öst tänker inte på motsvarande sätt lyfta fram Sverige eller ens havet utanför på sina euromynt, utan framhärdar med sångsvanarna som svävar fram över en av de tusen sjöarna.
Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att se ett blåvitt mönster i de svenska myntens historia på senare tid. År 2002 köptes det svenska Myntverket av sin finländska motsvarighet, Rahapaja. År 2005 blev finlandssvensken Stefan Ingves chef för Riksbanken.
Två år senare, 2007, förlorade det svenska Myntverket upphandlingen som avgjorde var kronorna och örena skulle präglas, och hela tillverkningen hamnade i Finland. Och i år och många år framåt ska vi alltså tvingas tänka på grannen varje gång vi köper mjölk och en kvällstidning.
Det finns ett citat på årets enkrona också. Runt räfflorna löper ett citat: ”Den underbara sagan om ett land på andra sidan hafvet.” Det är inte Johan Ludvig Runeberg, som det stod på pressmeddelandet när kronan visades upp första gången, i närvaro av Finlands president Tarja Halonen, utan den mindre bemärkte Anton Rosell, ur hans ”Studentbesöket i Finland 1857”.
Den som känner sig litet vilsen av dessa motstridiga uppgifter (och gammalstavningen!) kan ju alltid vända på kronan –vända på kronorna tvingas vi ju ändå göra i dessa tider – och lugnas av att kungen åtminstone är sig lik.