Vad som göms i snö kommer upp i tö. Även det mest otympliga skräp. I mitt sammanhang handlar det om telefonkatalogen från Eniro.
När den kom i januari någon gång följdes den av ett snöfall som befriade mig från åtgärder.
Men nu är det dags att återigen behöva hantera Eniros envisa skräputlämning. Jag vill inte ha fem kilo papper med information som redan finns tillgänglig på nätet! Jag har aldrig fått frågan om jag vill ha katalogerna, och det finns inget alternativ för att slippa.
Det är en skandal att det har blivit mitt ansvar att hantera Eniros försäljningbluff. För det är faktiskt vad det handlar om. Eniro säljer annonsplatser till företag med argumentet att den levereras till hela svenska folket. Total penetration.
Jag har aldrig hört argumentet att det är för att alla svenskar sätter sig att bläddra i katalogen. För det gör vi ju inte dagarna i ända direkt. Och varför skulle vi göra det när det finns tillgång till internet, med en nästan lika hög penetration och betydligt lättåtkomligare information?
Att företag fortfarande betalar för att synas i pappersutgåvan, vilket är en stor affär för Eniro, beror nog mest på slentrian. Man har betalat samma faktura i så många år att man glömt ifrågasätta den. Förhoppningsvis vaknar de till liv snart och befriar mig från ansvaret att i hemmet hantera konsekvensen av deras avtal.
Vid sidan av detta har Eniro dessutom mage att överdebitera för att man använder sig av deras telefonservice. Att behöva betala 20 kronor (vilket är mitt snitt) för att få gratis information om jag inte råkar ha tillgång till nätet bygger inte direkt en positiv attityd till Eniro. Vore jag företag skulle jag akta mig för att visa mig under deras varumärke.
För konsekvenserna av att jag som konsument blivit en ofrivillig papperscentral, och samtidigt får betala hutlöst för telefoninformation, är att jag numera enbart letar information på www.hitta.se. Konsumentmakt, kallas det.