Ännu försöker makarna Ilona och Vitalijs Medjaniki att hålla hoppet levande. De är båda musiklärare – och mycket engagerade i sina barn som alla tre spelar fiol och går på en särskild musikskola. Äldste sonen Dainis, 15, är mammas ögonsten.
– Han är mycket duktig och har spelat med några av de bästa, säger hon och visar upp diplom och bilder från tidningsartiklar där hela familjen står samlad med sina fioler.
Men mardrömmen kryper allt närmare. Familjen har ett bolån som de inte längre har råd att betala räntan på.
– Nästa betalning är i slutet av maj. Men vi kommer inte att ha råd att betala den. Vi vet inte vad som ska hända, suckar 36-åriga Ilona.
Allt började 2005 när familjen lånade drygt en miljon kronor för att köpa och påbörja renoveringen av villan i en mycket anspråkslös förort 40 minuter utanför Riga. Banken, den lokala Aizkraukles Banka, krävde ingen säkerhet utan lånade ut hela beloppet. Andra fick under denna tid lån på 105 procent av köpeskillingen. Men Ilona och Vitalijs var inte oroliga då. Deras löner steg rekordsnabbt, liksom värdet på hus och lägenheter i hela landet.
Att villan kostat så mycket som en miljon kronor är svårt även för en svensk att förstå. Golvet är fortfarande ren betong och väggarna saknar isolering. Köket, som är det finaste rummet i huset, har varken diskbänk eller förvaring.
– I vintras var det minus fyra grader på nedervåningen när det var som kallast, säger Ilona, 36, och ler generat.
Hennes ögon är fyllda med sorg, men även hopp. Maken Vitalijs, 39, sitter bredvid, mild och fåordig.
För ett halvår sedan hade familjen en samlad inkomst på cirka 30 000 kronor per månad före skatt, vilket är ganska högt i Lettland. Men sedan finanskrisen tog fart i höstas har Vitalijs förlorat alla sina extrajobb som ljudtekniker i teve- och musikbranschen. Ovanpå det har staten sänkt deras lärarlöner i två omgångar, med drygt 40 procent.
På bara ett halvår har familjens inkomst rasat till cirka 10 000 per månad. När de betalat den 5-procentiga räntan på lånet återstår endast några tusenlappar till mat, kläder till barnen, bil, telefon, el med mera.
– Vi äter mest grönsaker från våra föräldrars trädgårdar. Kött äter vi inte alls. Och vi äter inte så mycket, förklarar Ilona.
Familjens plötsliga, desperata situation vittnar om hur mycket värre Lettlands kris är än den som drabbade Sverige på det tidiga 90-talet. Villapriserna i Rigas förorter har fallit med i snitt 60–65 procent sedan toppnoteringarna sommaren 2007. Och inget tyder på att botten är nådd. BNP väntas falla med minst 12 procent i år. Arbetslösheten i landet är 14 procent och väntas bli långt värre. Under årets första tre månader har andelen lån i Lettland som är över 90 dagar sena nästan fördubblats, från 3,6 till 7,1 procent.
Och värre blir det, både för Lettlands regering och för de svenska bankerna Swedbank, SEB och i viss mån Nordea som dominerar Baltikums banksektor. Även svenska skattebetalare drabbas då finansminister Anders Borg lovat 7,5 miljarder kronor i nödlån till Lettland.
Men det är tuffast för vanliga letter. Bankens hållhake på familjen Medjaniki gäller inte bara dem, utan även Vitalijs pappa som borgat för lånet, en situation som är mycket vanlig i landet. Att sälja huset löser inte heller problemet.
– Jag är rädd att vi inte skulle få mer än hälften av det vi gav, säger Vitalijs.
Paret har till och med funderat på att lämna landet – något allt fler letter uppges göra.
– Jag känner ingen lojalitet till mitt land längre, säger Ilona. Varför ska jag det? Regeringen har ju gjort samma sak som jag – lånat för mycket pengar och gått bankrutt. De har en skuld till mig!
Vitalijs håller med.
– Jag skyller inte på bankerna, de vill bara göra business. Men staten har ett ansvar att skydda medborgaren. Vad har vi för skydd? säger han.
På frågan vad Lettland har för socialt skyddsnät svarar de i mun på varandra.
– Nekadu!
Ordet betyder ”ingenting” på lettiska. Och påståendet ligger kanske inte långt från sanningen. Lettlands arbetslöshetsförsäkring är mycket liten och gäller bara i sex månader för de flesta. Dessutom är landets lagar för personliga konkurser förknippade med så mycket byråkrati och avgifter att vanligt folk inte har råd att genomföra dem.
Precis när situationen känns ungefär så hopplös som den kan byter Ilona samtalsämne och ber sonen Dainis hålla konsert. Han ägnar några minuter åt att stämma upp. Sedan ställer han sig framför pianot i köket och spelar det mest vackra, dramatiska och sorgliga musikstycke man kan tänka sig.