LO:s samordning sprack redan innan avtalsrörelsen började. Metall trotsar den kvinnopott som de andra vill ha. Även arbetsgivarna beklagar och fruktar nu en huggsexa.
Samordningen mellan LO-förbunden är en långvarig tradition på arbetsmarknaden. Innebörden är att alla förbund är beredda att strejka för varandras krav. Men den enigheten ser nu ut att spricka över den kvinnopott som de flesta av LO-förbunden vill ha när förhandlingarna drar i gång.
– Jag är väldigt besviken på att de inte ställer upp. De tycker alltså att det är okej att det tar 90 år att jämna ut löneskillnaderna, säger Kommunals ordförande Annelie Nordström.
Hon ser allvarligt på att LO nu inte är enigt. Det kan leda till att de flesta LO-förbund samordnar sig och några ställer sig utanför. Eller att hela samordningen spricker och alla förbund tar ut de löneökningar de kan, helt utan samordning.
–Det är litet det här arbetsgivaren vill, att vi ska vara oense, säger hon.
Men Svenskt Näringslivs förhandlingschef Christer Ågren håller inte med på den punkten. Ett oenigt LO är inte bra för lönebildningen.
– Det öppnar upp för de fack som vill tillbaka till en huggsexa, säger Ågren.
Även LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin är besviken.
– Jag tycker det är tråkigt. Vi får se vad det sedan betyder för samordningen, säger hon.
I praktiken kan oenigheten också innebära att verkstadsarbetarna inte kommer att strejka till stöd för undersköterskornas lönekrav.
IF Metalls ordförande Stefan Löfven och hans kollegor i de andra industrifacken är kritisk till utformningen av den gemensamma jämställdhetspotten. Han tycker att IF Metall måste tänka på sina lågavlönade.
– Vi har också lågavlönade kvinnor som måste försvaras. De förväntas nu säga okej till att lågavlönade på andra områden ska få mycket mer, säger han som förklaring till att IF Metall reserverade sig mot LO:s gemensamma lönekrav som betyder påslag på 4,1 procent, inklusive låglönepotter plus höjning av lägstlönerna, om det slås ut på hela LO-kollektivet.
Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe bedömer att LO:s liksom industrifackens krav är helt orealistiska. Tillsammans med tillägg för olika förbättringar av trygghetsförsäkringar och för rehabiliteringsåtgärder hamnar fackens krav bortåt 6 procent i lönekostnadsökningar.
– Då hamnar vi helt bortitok, säger Weihe.