LO vill inte visa största arbetsmarknadsproblemet

LO-ledningen kunde inte har gjort ett större misstag, om man ville ha tyst kring utredaren Jan Edlings rapport. Att materialet inte skulle hålla tillräcklig kvalitet är bara ett dåligt svepskäl. Intrycket biter sig fast att Wanja Lundby-Wedin och kretsen kring henne inte vill se verkligheten, när den är obehaglig.

Rapporten är mer gedigen än mycket annat som har lämnat LO-kansliet. Till dess förtjänster hör det breda greppet som ska summera alla olika former av arbetslöshet och ohälsa, oavsett vad de kallas i statistiken. Där ingår då - förutom öppet arbetslösa - även de som deltar i arbetsmarknadspolitiska konjunkturåtgärder och handikappåtgärder, liksom de som är förtidspensionerade och långtidssjukskrivna.

Den samlade arbetslösheten och ohälsan, definierad på det sättet, omfattade under förra året nästan 20 procent av alla i åldern mellan 20 och 64 år. Det är, i stort sett, en spegelbild av att sysselsättningsgraden inom samma grupp samtidigt låg på 77 procent.

Alla som är utan avlönat eller betalat arbete täcks inte in på detta sätt. I rapporten saknas en beräkning av antalet som går på socialbidrag eller har blivit utförsäkrade från trygghetssystemen. Därutöver kommer studerande, hemarbetande och avtalspensionärer, som varken räknas till yrkesarbetande eller bidragstagare.

Ändå är det en hyggligt rättvisande, men inte särskilt upplyftande, beskrivning att var femte person i yrkesaktiv ålder är antingen arbetslös eller för tillfället oförmögen att arbeta. Det gäller cirka 21 procent av kvinnorna och 18 procent av männen. Siffrorna är höga för hela landet, men varierar ändå kraftigt mellan olika regioner - högst i Norrbottens och lägst i Stockholms län (se grafiken).

Om man går ner på kommunnivå, så blir skillnaderna ännu större. I Haparanda har runt 41 procent någon form av ersättning för arbetslöshet eller ohälsa, medan det rör sig om 34 procent i Söderhamn och 32 procent i Skellefteå. På motsatt sida finns Danderyd, med knappt nio procent.

Jan Edling visar övertygande att de regioner och kommuner som har den största arbetslösheten också de har mest förtidspensioner, numera kallade sjuk- och aktivitetsersättning. Även här representerar Haparanda och Danderyd ytterligheterna med 22 respektive 4 procent förtidspensionerade.

Särskilt för männen är det vanligt att långvarig arbetslöshet, ofta efter företagsnedläggningar, går över i förtidspensionering. Bland kvinnorna, inte minst de offentliganställda, är det främst långa sjukskrivningar som leder dit. Sammantaget är det numera omkring tio procent av alla åldern 20 till 64 år numera uppbär sjuk- och aktivitetsersättning, det vill säga är förtidspensionerade.

Ökningen av antalet förtidspensioner har under de senaste åren varit mycket kraftig, samtidigt som det har bidragit till att antalet långtidssjukskrivna minskar. Under 2004 beviljades cirka 75.000 personer sjuk- och aktivitetsersättning, med snabbare uppgång bland kvinnor än män. Delvis är det ett sätt att ta hand om äldre arbetskraft, men i allt högre grad förtidspensioneras även yngre personer.

I jämförelse med detta förminskar andra problem på arbetsmarknaden. Långtidssjukskrivningarna är allvarliga, inte minst som inkörsport till förtidspensionering, men har inte samma omfattning. Även de öppet arbetslösa, tillsammans med dem i arbetsmarknadspolitiska konjunkturåtgärder, är färre än den stora grupp som uppbär sjuk- och aktivitetsersättning.

Vägen tillbaka är också lättare att se för både arbetslösa och sjukskrivna. Förtidspensioneringen innebär i många fall en återvändsgränd, där drivkrafterna till förändring saknas. Det kan också uttryckas som att var tionde person i yrkesaktiv ålder uppbär betalning i utbyte mot att vara bortsorterad från arbetsmarknaden.

Detta är betydligt mer alarmerande än att endast litet mer än 60 procent av den arbetsföra befolkningen faktiskt är i arbete, vilket på förhand har blivit det mest uppmärksammade ur Jan Edlings rapport. Vad denna sifferuppgift visar är framför allt att frånvaro kostar. Det gäller inte enbart sjukskrivningar, korta som långa, utan även föräldraförsäkringen och rätten till studieledighet - som är mer generösa i Sverige än i andra länder.

Dessa två förmåner är dock sådana som vi frivilligt kan välja under begränsad tid och som syftar till att ge en högre livskvalitet. Annorlunda är det med ett socialt skyddsnät som tänjs allt hårdare, utan att kunna åstadkomma mer än att en stor grupp utan arbete hålls ekonomiskt flytande.

Någon enkel och smärtfri lösning finns knappast. Jan Edling markerar tydligt att han inte instämmer i LO-ledningens skall på Riksbanken, eftersom lägre ränta är ett alltför trubbigt medel mot problem som skiljer sig så mycket mellan olika delar av landet. Regeringens satsning på mer arbetsmarknadspolitik hjälper inte heller: tvärtom har det, enligt honom, skett en påtaglig kvalitetsförsämring som innebär att åtgärderna allt mer sällan leder till nya jobb.

Ganska schematiskt ritar Jan Edling upp tre vägar. Den första är vad LO och regeringen i huvudsak står för, vilket han beskriver som att stoppa huvudet i sanden och förneka att något har hänt. Den andra är moderaternas linje med sänkta ersättningsnivåer, som enligt honom leder till växande sociala klyftor.

Den tredje vägen, som skulle vara en regionalt baserad näringspolitik, är endast löst skisserad. Men tanken tycks vara att låta sex till åtta storregioner - med Västra Götaland och Skåne som förebilder - ta ett större ansvar för samverkan mellan näringsliv, offentlig sektor och andra aktörer. Syftet skulle främst vara att lägga en grund för innovationer, som på längre sikt kan åstadkomma fler företag och nya arbetstillfällen.

Idén är intressant och borde kunna utvecklas. Men den ger ingen riktig vägledning i vad som måste beskrivas som en akut kris, där man inte kan vänta länge på resultat. För en regering, oavsett partifärg, är det nödvändigt att välja strategi.

Därför lutar det snarare åt något av de två förstnämnda alternativen: att fortsätta ungefär som hittills - trots att penningrullningen tränger undan andra angelägna behov - eller att dra ner på ersättningarna. I det senare fallet skulle det troligtvis vara fler som aktivt söker jobb, men förlorare är främst de som förblir utan arbete och får mindre att leva på.

Valet ser ut att bli svenska folkets i september 2006, då det är dags att rösta. Men då gäller det att veta hur verkligheten ser ut, utan önsketänkande eller försköningar. Där bidrar Jan Edling med sin rapport, som lyfter fram vad många i ansvarig ställning helst blundar för.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut