LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin har visat att hon står pall när det blåser, men hennes botgöring kan bli tung.
Måndagens maratonmöte i LO-borgen slutade med att LO-styrelsen slöt upp som en man bakom sin ordförande, men det ställdes krav på motprestationer. Hon ska skala bort de flesta av sina uppdrag och ägna sig åt att lyssna på medlemmarna. Det började redan på tisdagen, när hon mötte byggfackets medlemmar i Sundbyberg och sedan reste vidare upp till Umeå.
Hon fick sig en omgång på båda ställena, och om medlemmarna fortsätter att skälla som bandhundar så fort hon visar sig kan det bli tufft även i fortsättningen för Wanja Lundby-Wedin. Vid presskonferensen på måndagskvällen räknade IF Metalls ordförande Stefan Löfven självmant upp de omständigheter som läggs LO-ordföranden till last. Det är miljonrullningen till Christer Elmehagens pension i AMF Pension, det är förre avtalssekreteraren Erland Olausons egen pension och de alltför många styrelseuppdragen.
– Tre tunga frågor, men de motiverar inte att Wanja avgår, sade Stefan Löfven.
Nu ska LO-ordföranden vara ute mycket bland medlemmarna, och ympas med motgift mot det fördärvliga inflytandet från direktörerna i styrelserummen.
– Hon har inte hållit igen tillräckligt i AMF, sade Kommunals ordförande Ylva Thörn vid presskonferensen.
Det räcker med att Ylva Thörn går till affären och handlar för att hon ska få höra hur arga och besvikna människor är för att LO-ordföranden misslyckades med just den uppgiften. Vad var det då som fick LO-styrelsen att efter att ha vänt på alla stenar enhälligt uttala sitt stöd för Wanja Lundby-Wedin? Sannolikt för att alternativet hade varit ännu värre för fackföreningsrörelsen. Efterträdarfrågan hade blivit svårlöst, särskilt efter en uppslitande strid mellan förbunden.
Wanja Lundby-Wedins roll som Europafackets ordförande hade säkert också betydelse. Vad är det för en fackföreningsrörelse som tvingar bort sin förnämsta spelare på Europascenen just när valet till Europaparlamentet står för dörren?