Klasskamraterna Joel Persson, 18, och Diana Landelius, 19, längtar till examensdagen. I tre år har de slitit trapporna på Frans Schartaus Gymnasium på väg mot än den ena än den andra lektionen. När vi sjunker ner i fåtöljerna utanför rektorns rum kan jag inte låta bli att fråga om de nu känner sig redo att ta studenten. ”Absolut”, svarar de i kör.
– Tänk alla timmar av arbete vi lägger ner här i skolan, att snart få betalt för så mycket arbete måste man ju bara se fram emot, säger Joel.
Mattias Rosquist, 20, som släntrar in är inte sen att hålla med.
– Själv har jag gått om ett år så jag känner verkligen att nu är det dags, säger Mattias och berättar att han vill kunna satsa mer på sitt företag som säljer espressomaskiner. Ett företag som han startade för ungefär ett halvår sedan.
Är du säker på att det är företagande du vill ägna dig åt i framtiden?
– Ja, det känner jag väldigt starkt. Jag hoppas kunna läsa lite marknadsföring i Santa Barbara, USA, till hösten för att lära mig mer om entreprenörskap, säger Mattias Rosquist.
Men innan dess blir det sommarjobb på Folksam som han lyckats få via skolpraktiken.
Också Joel Persson ska sommarjobba direkt efter studierna.
– Hade vi träffats för, säg två veckor sedan, så hade jag varit supernervös över att ännu inte ha något sommarjobb. Men nu har det precis ordnat sig. Jag ska vara på en ekonomiavdelning, säger Joel Persson.
Diana Landerlius, som planerar att ta ett sabbatsår för att ordentligt kunna känna efter vad hon vill ägna sig åt i framtiden innan hon pluggar vidare, har inte ett färdigt sommarjobb som väntar.
– Fast om jag vill kan jag alltid rycka in i min pappas företag och så har jag styrelseuppdragen på scouterna, säger hon.
Även Dianas storasyster tog ett sabbatsår innan hon läste vidare på universitet.
– Men så finns ändå alltid rädslan där att tänk… tänk, om man fastnar i ett jobb som man egentligen inte har strävat efter, bara för att man kanske vänjer sig vid att leva på en lön. Och så rinner åren iväg utan att man hinner märka det, säger Diana Landelius.
Joel Persson och Mattias Rosquist instämmer i hennes funderingar.
– Det vill man inte ska hända, säger Joel Persson, vars målsättning är att läsa juridik i Uppsala i höst.
Drömmen är att en dag bli affärsadvokat. Men vägen dit är lång.
– Hela släkten säger att jag går i pappas fotspår och det gör jag väl kanske, han är en förebild. Jag är medveten om vilken stor konkurrens det är inom juridiken, lyckas jag inte vet jag att jag kommer bli grymt besviken på mig själv.
Alla tre kommer från akademikerfamiljer och alla tre nämner också spontant pappan som förebilden yrkesmässigt. De utstrålar framtidstro och hopp.
Utan att själva behöva uttrycka det i ord tycks deras kroppsspråk säga att ”det löser sig alltid, på något sätt”. Men emellanåt smyger det sig in ett stråk av osäkerhet och ängslan inför vad som komma skall. Det handlar om en rädsla att misslyckas, att inte leva upp till förväntningar.
– När jag började gymnasiet var det med rätt usla betyg. Jag bestämde mig för att försöka ändra på det och satsade hårt på studierna, idag kan jag känna att jag är stolt över vad jag har uppnått. Nu vet jag också att vill jag - så kan jag. Samtidigt är jag enda barnet, ska det komma något bra ur mina föräldrar så hänger det på mig att åstadkomma det, säger Joel Persson.
Han avslutar meningen med ett skratt, men i ögonen lyser allvaret.
– För min del är inte långa studier vägen framåt, jag måste lyckas på ett annat sätt. Även om jag skulle vilja gå på Handels så känns inte det som ett rimligt alternativ på grund av min dyslexi, säger Mattias Rosquist.
Han berättar att när han först fick vetskap om dyslexin så var den omedelbara reaktionen att hålla det hemligt. Nu känner han inga problem med att öppet tala om det.
– Hur mycket jag än kämpar i skolan så utgör alltid dyslexin ett motstånd. Jag tror att jag kan vinna mer på att i stället utveckla andra egenskaper och talanger och att det kan göra att jag får erfarenheter som hjälper mig i livet, säger Mattias Rosquist.
– Jag kan känna en slags oro över att inte ha någon riktig plan för hur man får ihop livet. Det är så många olika delar som ska passas in. Jag vill ha en karriär, jag vill också ha en familj. Att få barn känns viktigt, men då måste jag helst hinna det före 30-års åldern eftersom den biologiska klockan tickar. Vid det laget bör jag ju också ha fått igång karriären så att jag kan ha tid att ägna mig åt familjen. Det betyder att jag måste komma på vad jag vill göra karriär inom rätt så fort nu, säger Diana Landelius.
– Egentligen skulle man ju behöva leva en sisådär 150 år för att hinna med allting i lagom takt, inflikar Joel Persson.
När tror ni att ni kommer kunna känna att ni kan ta det lugnt i livet?
– Åh, en kort stund i 30-års åldern strax innan barnåren kommer. Då har man förhoppningsvis en sambo man lever lyckligt med, man har två inkomster att spendera och man kan leva livet. Men sedan gifter man sig, man behöver kanske ett lån för att betala radhuset eller villan man vill flytta till med familjen. Och så ligger man vaken om nätterna och våndas över räntan och amorteringar. Barnen börjar kosta mer när de växer vilket gör att man måste jobba mer för att få in pengar och så rullar det på fortare och fortare säger Mattias Rosquist och tecknar ett accelererande hjul i luften.
– Jaa, sedan dröjer det nog till 60-års ålder innan man kan slappna av igen, fortsätter Mattias Rosquist och får skratt och medhåll från de andra när han lutar sig tillbaka för att hämta andan.
Pratar ni mycket med era vänner om framtiden?
– Nja, att fråga vad någon tänker göra efter studenten är något av en artighetsfras just nu. Man ställer frågan och i regel blir det ett kort svar som man nöjer sig med. De djupare samtalen har man med föräldrarna, säger Joel Persson.
Diana Landelius och Mattias Rosquist nickar.
– Alla velar någonstans, mer eller mindre, säger Diana Landelius.
Men vad hoppas ni alltid kunna behålla – oavsett vilket väg livet än tar?
– Min nyfikenhet, helt klart. Visst kan den ibland vara lite för stor, men den har ändå gett mig mycket, säger Mattias Rosquist.
– Min drivkraft till att alltid vilja förändra mig själv till något bättre, säger Joel Persson.
– Min aptit på livet. Det finns så mycket jag vill uppleva och göra, jag hoppas kunna behålla förmågan att drömma om saker, säger Diana Landelius.
Utanför har regnet stillat och luften känns krispig och ny. Innan jag lämnar min gamla skola tvingar impulsen att ta en sväng förbi den stora ståtliga eken på bakgården – här trängdes vi med familj och vänner när vi sprungit ut genom aulans tjocka trädörrar – som så många generationer tidigare. Här lämnade vi varandra med tillropen ”fest och spex, student -96”. Hur många av oss visste då vad vi ville göra i framtiden? Hur många vet det idag? Gör du?