De dramatiska turerna kring Saab Automobile tog rent bisarra former på onsdagen. Näringsminister Maud Olofsson dömde ut Saab och ägaren GM bara timmar efter att Saabchefen sagt att läget ser bra ut.
Kontrasterna kunde knappast ha varit tydligare: Trollhättan klockan 08:30: Saabs vd Jan-Åke Jonsson har presskonferens och säger att General Motors affärsplan är bra för både GM och Saab. Rosenbad i Stockholm klockan 11: Näringsminister Maud Olofsson säger att GM agerat ansvarslöst. Hennes statssekreterare Jöran Hägglund fyller i med att Trollhättan bör ägna sig åt något annat än bilar. Statsminister Fredrik Reinfeldt toppar med att GM gillrat en fälla som oppositionen fallit i.
Onsdagen blev inte den dag av klarhet som många anställda på Saab och andra berörda hade hoppats. Överlevnadsplanen som GM gav till regeringen i Washington natten mot onsdagen berörde Saab endast i korta ordalag. Arbetet med att göra Saab mer självständigt fortsätter och ska vara klart den 1 januari 2010. Därefter blir det inga mer pengar från GM. En ny ägare måste ta över. Processen fram till dess förutsätter aktiv hjälp från den svenska regeringen. GM orkar inte dra hela lasset. Men något sådant stöd är regeringen inte beredd att lämna.
Varför? General Motors vill inget hellre än att bli av med Saab, men utan att ta ansvar för en ytterst kostsam nedläggning. Det är det främsta skälet till varför GM så desperat vill få med den svenska regeringen. Samtidigt är det huvudförklaringen till varför regeringen så kategoriskt säger nej till att gå in som delägare.
GM brände sig efter nedläggningen av Oldsmobile 2001. Kostnaderna blev närmare 10 miljarder kronor. Oldsmobile sålde mest i USA, medan Saab är ett globalt märke med cirka 1 200 återförsäljare. Att lösa upp alla dessa kontrakt och avtal med underleverantörer kostar sannolikt tiotals miljarder kronor.
Utan svenskt stöd återstår bara att rekonstruera bolaget, enligt GM:s plan. Kärnfrågan är då – när sker det? I dag, i morgon, nästa vecka? Visserligen är en rekonstruktion inte en konkurs, utan ett sätt att börja om på nytt med kraftigt nedskrivna skulder. Men skadorna på varumärket kommer man inte undan. Många kunder uppfattar det som om bolaget står med ena foten i graven. Ett sådant företag vill man ogärna göra bilaffärer med, särskilt som ett bilköp är inledningen på en lång relation som omfattar allt från service och reparationer till restvärde när det är dags att byta in bilen.
Även om en rekonstruktion skulle lyckas står Saab där ensamt, övergivet och alldeles för litet i en skoningslös bransch. Den har länge präglats av överkapacitet och priskrig, nu också av fallande efterfrågan på stora marknader. Till på köpet har Saab produkter som under flera år blir tekniskt sammanflätade med GM:s övriga modeller, som vi inte vet hur länge de finns kvar. Ja, de är faktiskt så illa att GM inte ens har råd att låta Saab utveckla de bilar som redan är på gång.
Den svårsmälta sanningen är att Saab på egen hand inte överlever många minuter i denna kokande asfaltdjungel. Produkterna är kritiskt gamla, volymerna alldeles för små och varumärket för otydligt för att bolaget ska ha en chans till nytändning.
Vad regeringen nu bör koncentrera sig på är att minimera skadorna i vad som kallas fordonsklustret. Saabs fall kommer att dra med sig många underleverantörer. Hejdas inte det dominoförloppet kan det ytterst hota även Volvo Personvagnar och i förlängningen påverka hela den svenska fordonsindustrin.