Hur har Grekland hamnat i dagens svårartade ekonomiska moras?
Det är ingen tvekan om att landet i många år spenderade pengar det inte hade. Offentliganställda gavs 14 månadslöner per år, långa semestrar och generösa pensioner, ibland redan från 50-årsåldern. När tidigare statsanställda dog hade deras ogifta eller skilda döttrar rätt att ta över pensionerna – bara det en förmån som enligt vissa beräkningar kostade över 400 miljoner kronor per år.
Stora offentliga utgifter är dock grekerna knappast ensamma om, även om nationalekonomen Anders Åslund kallat skattemedelsrullandet "den värsta statliga vanhushållningen världen skådat under efterkrigstiden". Frågan är om det finns något specifikt grekiskt problem, som kan förklara hur de hamnade här.
En omfattande offentlig utgift som inte riktigt har sin motsvarighet i andra EU-länder är militären. Grekland har på grund av sin tidigare fiendskap med grannen Turkiet traditionellt lagt en betydligt större andel av sina pengar på vapen och soldater, runt sex procent av BNP. Det går mer till soldater än vapen, för runt 80 procent av försvarsbudgeten används till administration och personal.
Regeringen drog också ovanligt kortsynt fördel av den ekonomiska boom som rådde så sent som i början av 2000-talet. (Enligt Eurostats siffror nådde Grekland 94 procent av EU-genomsnittet år 2004, vilket innebar att landet närmade sig exempelvis Spanien. Men längre kom det inte.)
Staten lånade friskt pengar för att höja lönerna för offentliganställda och för stora byggprojekt som OS i Aten 2004. Det statliga flygbolaget Olympic Airways tilläts gå med stora förluster tills det privatiserades 2008.
Det offentliga underskottet rusade. Innan den akuta nedskärningen inleddes i fjol hade det nått över 15 procent av BNP. Men hur illa det var fick ingen veta förrän i oktober 2009, när den nya socialistregeringen avslöjade att minuset i kassan var dubbelt så stort som tidigare angivits.
Hur kan man förklara en sådan undermålig hushållning?
Folkpartisten Carl B Hamilton deltog i mitten av 1990-talet i ett finansministermöte i Bryssel – det var vid tiden för Sveriges förhandlingar om EU-medlemskap. Den grekiska delegationen hade under mötets första dag lämnat in siffror över budgetläget, men dagen efter kom de med nya, berättade Hamilton vid ett seminarium för en tid sedan. ”De ni fick i går gäller inte, så vi har tagit fram nya”, hade grekerna sagt.
Carl B Hamilton hörde senare en hög tjänsteman på det tyska finansministeriet mellan skål och vägg säga att han ”gett upp” angående Grekland.
En av den grekiska regeringens rådgivare, Georgios Markakis, medger i ett inslag i Sveriges radio att den offentliga sektorn har haft alldeles för dålig kontroll på vad den sysslat med:
– Grekland var ett av få länder där man inte kunde trycka på en knapp och få fram hur många som jobbar i offentlig sektor, eller hur stora tillgångar den har. Men vi jobbar på det.
I samma radioinslag menar författaren Theodor Kallifatides att det moderna Grekland karakteriserats av en motsättning mellan medborgaren och staten.
– Grekerna känner inte till den goda staten. Makten har alltid kommit utifrån, säger Kallifatides.
Regeringsrådgivaren Giorgios Markakis håller med om att grekerna inte gärna identifierar sig med staten, vilket innebär att viljan att betala skatt är låg.
– Det är negativt från vår sida. Vi måste förstå att de ekonomiska problemen angår oss alla.
Markakis berättar att staten nu diskuterar att föregå med gott exempel genom att exempelvis minska antalet parlamentsledamöter och dra in olika privilegier. Han avfärdar samtidigt en del ”tramsiga” rykten om vad staten nu i panik försöker göra, som att sälja ut öar i den grekiska arkipelagen.
Få bedömare tror att Grekland kommer att klara av att kravla sig ur sitt skuldträsk på egen hand. Spekulationerna varierar från påtvingade sparkrav och nedskrivna skulder till att landet måste lämna euron.
Ändå finns facit från ett annat EU-land som för inte länge sedan lyckades med att ta sig ur en liknande knipa, nämligen Belgien, som tidigare i vår överöstes med beröm från Internationella valutafonden för denna bedrift. Vad hade belgarna gjort?
I början av 1990-talet hade landet en skuldsättning på 135 procent av BNP – inte långt från grekernas nuvarande 142 procent. Staten hade länge slentrianmässigt pumpat ut offentliga medel, inte minst för att dämpa missämjan mellan dess vallonska och dess flamländska landsdelar.
Belgien betraktades av omvärlden som i det närmaste bankrutt, arbetslösheten galopperade och framtidsutsikterna sågs lika dystra ut som de gör för Grekland i dag.
Men så ändrades det politiska tänkandet. En järnhård långsiktig sparplan sattes i verket och upprätthölls av flera koalitionsregeringar efter varandra. På mindre än 15 år pressades skulden ner till bara 84 procent. Arbetslösheten har pressats tillbaka och är under EU-snittet.
Frågan är nu: Kan grekerna lyckas med det som belgarna gjorde? Finns viljan, finns den politiska kraften? Om några år vet vi.