Den svenska marknaden för kommunikation har stagnerat. Ökad efterfrågan på mobiltelefoni och datatrafik har inte lyckats väga upp det snabbt sjunkande intresset för fast telefoni.
Intäktstrenden är ännu dystrare. Under de senaste åtta åren har värdet på alla kommunikationstjänster sjunkit med drygt 10 procent, justerat för inflation, vilket lämnar allt mindre pengar över till operatörerna att slåss om.
Inom kort kommer vi att ringa fler röstsamtal på mobilerna än med de fasta telefonerna.
Eftersom marginalerna är betydligt lägre på mobiltelefoni än på fast telefoni pressas då operatörernas lönsamhet ytterligare. Teleoperatörerna hoppades länge att bredbandstjänster skulle kompensera för bortfallet i rösttrafiken, en strategi som fungerar dåligt.
Uppstickaren 3, som inte erbjuder några tjänster i det fasta nätet, började utmana de större jättarna med billigt mobilt bredband. Därmed har Telia, Tele 2 och Telenor tvingats ut i ett priskrig, som hittills endast kunderna tjänat pengar på.
Nu när det finns prisvärda mobila alternativ så har intresset för det lönsammare fasta bredbandet svalnat betydligt.
Även om mobilt bredband växt ordentligt, främst i trafik men också i antal abonnenter, slår detta inte igenom i intäkterna.
Snarare innebär tillväxten ytterligare press på lönsamheten eftersom det främsta konkurrensvapnet är priset. Än så länge betalar operatörerna hellre för att locka till sig kunder än förlorar dem till andra.
Den ökande efterfrågan på mobilt bredband kräver mer investeringar i mobilnäten, investeringar som ska finansieras av intäkterna från slutkunderna. Men intäkterna från mobilt bredband är låga i förhållande till trafikmängden.
Telia är vid en första anblick den stora förloraren, eftersom bolaget har många fasta kunder att förlora inom bredband och telefoni. Men Telia tar nu fasta på att det kostar mer att i efterhand köpa tillbaka förlorade marknadsandelar och leder därför prisjakten på mobila bredbandskunder.
Tele 2 och norska Telenor har för tillfället svårt att hålla jämna steg med Telia i slaget om kunderna. Samtidigt förlorar bolagen fasta kunder. Men med uthålliga ägare har de båda bolagen en stark vilja att försvara lönsamheten på en mogen hemmamarknad som den svenska.
3, som enbart har mobilt nät, borde vara en given vinnare på den svenska marknaden. Men bolaget är mer sårbart än konkurrenterna av andra skäl.
Den svenska marknaden har liksom de flesta andra marknader svårt att göda mer än tre lönsamma operatörer. 3 har högst intäkter per kund, men bolaget lever på lånad tid.
Även om 3 vänt till svarta siffror är marginalerna magra. Ägarna Hutchinson och Investor har varit uthålliga med sin investering men tålamodet kan vara på upphällningen. En långsiktig närvaro kräver fortsatt stora investeringar. Och med tanke på den framtida lönsamhetspotentialen på den nordiska mobilmarknaden finns det sannolikt bättre investeringar för ägarna än 3.
Sjunkande lönsamhet för operatörerna skapar också huvudvärk för Ericsson. Chansen att Ericsson ska kunna öka eller ens behålla priserna till operatörerna är inte stor.
Det var länge sedan operatörer men också telekomleverantörer tvingades överge rollen som sorglösa snabbväxare.
De har mer att vinna på rollen som småskurna kostnadsjägare på mogna marknader eftersom deras verksamhet närmast går att likna vid en infrastruktur som statliga Banverkets.