Två företag var tvungna att säga upp medarbetare. Det ena företaget gick ut tidigt och informerade om att tio procent av arbetsstyrkan dessvärre skulle mista sina jobb. Men man gav inga mer besked om vilka som skulle få gå eller när.

Resultatet? Så gott som all normal verksamhet avstannade och folk satt och surfade på internet. Ovissheten som ledningen lät medarbetarna leva i var extremt hotfull och stressande, trots att den verkliga risken för var och en att bli arbetslös var relativt liten.

Beteendet var en av tre kända reaktioner på akut stress – att spela död. De andra två är kamp och flykt.

I mötet med farliga djur blir dessa reaktioner tydligare. Om du möter en aggressiv kamphund på skogspromenaden kommer din primitiva reptilhjärna att blixtsnabbt välja ett av de tre alternativen innan du hinner tänka efter. Antingen fryser du till is för att hunden inte ska bry sig om dig, vänder om och springer i panik eller ser dig om efter en tjock gren att försvara dig med.

I det andra företaget som skulle skära ner gick man ut från början med en lista på exakt vilka personer som skulle säga upp. De som förlorade jobbet kunde bearbeta det negativa beskedet och de som blev kvar kunde fortsätta jobba.

Flyktreaktioner på jobbet kan yttra sig i att man undviker särskilda personer eller arbetsuppgifter, sjukskriver sig eller slutar och byter jobb.

Kampreaktioner kan vara att man höjer rösten och gör aktivt motstånd eller säger upp sig i protest för att man tycker att man förtjänar något bättre. Eller så kavlar man upp ärmarna och gör det bästa av situationen.

Men det finns också en fjärde beteendestrategi som är mindre känd och beskriven. Skälet är att det mesta av forskningen på området tidigare har utförts på män.

Kvinnor visar sig reagera något annorlunda. Förutom med flykt, kamp eller passivitet har de två ytterligare typbeteenden som är mindre utpräglade hos män. Dessa kallas »vårda och knyta an« och har beskrivits av forskaren Shelley E Taylor.

Taylor fann att stress hos kvinnor ofta lockade fram en instinkt att börja ta extra väl hand om sina barn för att öka deras känsla av trygghet. Detta är den vårdande delen av reaktionen.

Att knyta an handlar om att underhålla sina sociala nätverk av vänner, släktingar och grannar, vilket ökar skyddet ytterligare i osäkra situationer.

I våra dagar kan dessa beteenden uppfattas som könsstereotypa. De kan förstås bero på ren maktobalans i familjen, men vårda och knyta an-reaktionen går även djupare än så. Den har utvecklats under årtusenden för att öka chansen för överlevnad hos sig själv och sina barn när man utsätts för yttre hot.

Om en stenåldersby drabbades av en fientlig attack antar forskarna att kvinnorna tog på sig rollen att hålla barnen lugna och se till att det sociala nätverket fungerade så att familjerna kunde samarbeta.

Detta sociala arv anses förklara hur en kvinnlig chef av i dag kan komma hem efter en krävande och stressig arbetsdag och söka extra mycket kontakt med sina barn, börja baka bullar och ringa sina vänner. Hon växlar upp och blir mer socialt intensiv i stället för att varva ner.

Beteendet kan alltså vara en omedveten och ålderdomlig stressreaktion.

Den typiske manlige chefen kan mer troligt komma hem från sin pressade dag och gå raka vägen till arbetsrummet där han stänger in sig framför datorn (flykt). Och när hustrun eller barnen söker kontakt reagerar han med omotiverad ilska eller irritation (kamp). Även detta beteende kan vara omedvetet och stressutlöst.

Det är viktigt att påpeka att vårda och knyta an-reaktionen finns även hos män. Men forskarna hävdar alltså att den är vanligare hos kvinnor.

– Jag gick in i mitt jobb gav järnet, milt sagt. Jag jobbade frenetiskt med att skapa lönsamhet och tog aldrig ledigt. Jag tillät mig inte att vara lat, arbetade jämt och gjorde ett kanonjobb.

Så berättar ledarskapskonsulten Astrid Boisen, som har egna erfarenheter av att driva sig själv långt på stresskalan.

»Plötsligt satt jag och läste en lista på stressymptom. Det var bara att bocka av – humorn var borta, närminnet och lusten likaså. Jag insåg att det inte var klokt.«

Astrid Boisen valde bort att stanna kvar på sitt chefsjobb och bränna ut sig. Hon sa upp sig – och tackade dessutom nej till erbjudandet om ett nytt åtråvärt jobb i en annan stor organisation.

Många chefer gör dock motsatt val. De struntar i både kroppens och psykets varningssignaler för att de värderar jobbet, karriären, utvecklingen eller ansvaret högre. I alla fall för stunden.