När syster Lotta fick nog

Gnistan tändes en lördagsmorgon i december på kirurgen vid Centrallasarettet i Västerås. Sjuksköterskan Lotta Rödlund-Böckert hade hämtat en patient med en skallskada från akuten och lagt honom på ett rum. Nu skulle hon titta till honom igen, eftersom han var på väg till röntgen.

Lotta Rödlund-Böckert märkte omedelbart att något hade hänt. Mannen var inte med på samma sätt längre. Hon ställde sina kontrollfrågor - vad har du för personnummer, vad är det för dag? Men mannen kunde inte svara. Hade blödningen tagit fart igen?

Sekunden senare fick patienten kramper. Lotta kunde inte känna pulsen. Hon larmade akutteamet, kallade på fler och påbörjade hjärt- och lungräddning (hlr).

Mannens hjärta hade stannat.

Akutstressen skärpte sinnet. Lotta fördelade uppgifterna snabbt och koncentrerat på sina kolleger - vi sköter hlr, du hämtar stesolid mot kramperna, du ringer kirurgjouren och du håller koll på akutteamet ...

Lotta bar ansvaret för patientens liv på sina axlar och minuterna rann i väg. Hon fick inte göra fel.

Det gick vägen. När akutteamet kom började mannens hjärta slå efter en stund. Då släppte allt. Lotta och hennes kolleger började gråta. Av lättnad och av den oerhörda känslostorm som är förknippad med att ha räddat en annan människas liv.

Den lördagen var hjärtstoppet det stora samtalsämnet på kirurgen. För Lotta förbyttes lättnaden successivt i vrede. Här stod hon med allt detta ansvar, men tjänade bara 20 000 kronor i månaden, mindre än hon hade fått om hon fortsatt på serviceföretaget i mediebranschen. Var tre års högskolestudier ingenting värt?

- Jag kände att det "här är inte klokt". Vet allmänheten över huvud taget vad vi gör här på avdelningen?

Den dagen slog hon bokstavligen näven i bordet. Nu fick det vara nog. De andra höll med och tillsammans började sjuksköterskorna på kirurgen formulera sig: "Vi borde ha minst 23 000 i ingångslön och minst 5 000 kronor i engångshöjning av vår grundlön!"

De lade ut kraven på kirurgavdelningarnas personalrum för namnunderskrifter. Skrivelsen skickade de till ledningen för landstinget i Västmanland, till Vårdförbundet i Stockholm och till alla klinikchefer på Centrallasarettet i Västerås. Ingen svarade.

- Jag ringer medierna, tänkte Lotta Rödlund-Böckert.

Det var som att sticka en tändsticka i bensinindränkt ved. Snart ringde sjuksköterskor från hela landet till kirurgen i Västerås. Och snart skulle kollegerna på lungkliniken skruva upp protesten till en massrörelse, som försatte Vårdförbundets ledning i gungning.

Lugnet har lagt sig efter förmiddagshetsen på kirurgavdelning 7 i Västerås. Det är sjuksköterskekonfliktens fjärde vecka. Utanför huvudentrén huttrar sig strejkvakterna igenom tretimmarspassen under varma filtar.

Här, på kirurgen, märks strejken på annat sätt. Tarmarna, brännskadorna och bröstcancerpatienterna har fått sällskap av både öron och hjärta-kärl. Överbeläggningen börjar bli akut. En patient har frågat om det inte är bättre att han åker hem än att han ligger bakom en skärm i korridoren.

Det serveras lax med hollandaisesås och haricot verts till lunch.

Lotta Rödlund-Böckert går på sitt pass klockan ett. Vi fångar henne i lunchrummet tillsammans med kollegan på kirurgavdelning 6, Ingalill Högberg. Vi pratar om morgonen i december.

- Det kändes på en gång att vi kom i rättan tid. Avtalet hade ju sagts upp och allt hängde i luften. Det krävdes bara något som drog i gång det, säger Lotta.

Själva står de inte längst fram i frontlinjen längre. Men de sviktar inte. På kirurgen i Västerås har fler än en sjuksköterska nu skaffat sig norsk legitimation, för att sticka över gränsen om avtalet inte håller måttet. Där drar de in sin svenska heltidslön på två veckor.

De börjar bli oroliga att Vårdförbundet ska ge sig på för låg nivå.

För Lotta och Ingalill handlar lönekampen om principer, om en katastrofal felbedömning i värderingen av ett yrke. De är upprörda över att arbetsgivaren inte verkar se skillnad på en sjuksköterska och en gymnasieutbildad undersköterska. De missunnar inte undersköterskorna bättre betalt, men tycker det är märkligt när de går förbi många sjuksköterskor i lön.

- Det är som om man har missat att sjuksköterskeyrket kräver treårig akademisk utbildning, säger Lotta Rödlund-Böckert.

- Vården utvecklas i ett rasande tempo och läkarna delegerar alltmer till oss. Vi får mer och mer vårdansvar och mer och mer avancerade arbetsuppgifter, men lönen hänger inte med, säger Ingalill Högberg.

På bordet i lunchrummet ligger en debattartikel ur Vestmanlands Läns Tidning, som har höjt stämningen på kirurgen. Fem överläkare i Västerås skriver om detta. "Att sjuksköterskorna strejkar är mycket mer än en fråga om att få mer pengar i plånboken. Det är en djup symbolfråga", skriver överläkarna och kräver högre lön till sjuksköterskorna "innan det är för sent".

Ute på avdelningen har lunchvagnen hunnit till rum tolv. På hyllan med tomma blomvaser står ett inraMat diplom. Kirurgavdelning 7 nominerades till landstingets bästa arbetsplats 2007.

Det var när gnistan från kirurgen nådde lungmedicinska avdelningen i Västerås som elden flammade upp på allvar och spred sig över landet. Kanske berodde det på temperamentet hos två ganska nyanställda sjuksköterskor, Fatma Aslan och Rolf Forslund. På deras glöd och deras smattrande verbalitet.

- Pappa brukar säga till mig att jag inte kan förändra hela världen. Men jag är så här, jag säger vad jag tycker. Jag är kurd och var nio år när vi kom hit från Turkiet. Jag var den första i familjen som lärde mig svenska och jag har fått kämpa för mina föräldrars rätt hela mitt liv, förklarar Fatma Aslan när hon och dyker upp vid den strejktomma avdelning 15, efter avslutat vaktpass.

- Jag har fortsatt kämpa för min rätt. Men efter det här har jag lovat mig själv att inte öppna käften mer.

Fatma gick vårdprogrammet på gymnasiet. Efter ett vikariat som undersköterska ville hon plugga vidare till sjuksköterska . Tre år senare gick hon ut och fick jobb på avdelning 15, lungmedicin. Då upptäckte hon till sin förfäran att hon som ny sjuksköterska fick lägre lön än undersköterskekollegerna hon jobbat med tidigare: 18 300 kronor i månaden.

- Jag blev vansinnig. Det kändes så meningslöst.

Hennes kollega Rolf Forslund dyker upp under en paus i sitt halvtidsjobb på lungmottagningen. Han är inte medlem i facket, men sympatistrejkar den andra halvan av tiden med kollegerna på avdelning 15. Han berättar att han pluggade till sjuksköterska i England och började jobba där. Då fick han 26 000 kronor i månaden.

För tre år sedan flyttade han hem till Västerås. Han fick en chock över löneraset. Rolfs och Fatmas sammanlagda frustration var sedan länge vid kokpunkten när kirurgens idé med namnlistor spred sig över sjukhuset.

Medicinklinikernas sjuksköterskor skrev omedelbart egna kravlistor. Fatma Aslan nöjde sig inte med det. Hon ringde till nyhetsprogrammen i Sveriges Television och TV 4, som kom och gjorde reportage. Lokaltidningen skrev nu spaltmeter om det gryende löneupproret. Barnmorskorna hakade på och sjuksköterskeupproret blev en mediehappening.

Men från centralt håll kom ingen reaktion på de olika västmanländska namnlistorna, vare sig från arbetsgivare eller från det egna facket, Vårdförbundet. Fatima berättar att när Vårdförbundet till sist presenterade sina krav inför löneförhandlingarna häpnade medlemmarna i Västmanland. De reagerade starkt över att deras fackliga ledning verkade tycka att det räckte med 1 700 kronor i påslag.

På lungkliniken i Västerås betraktades fackets utgångsbud som en skymf.

- Vårdförbundet körde som en Epa-traktor med sirap i tanken. Det var segt och de hade ingen stridsvilja centralt. De visade ingen förståelse för våra krav. Vi tänkte: "Hör de inte vad vi säger?" berättar Fatma Aslan och Rolf Forslund.

I slutet av februari ordnade Fatma Aslan ett informationsmöte om löneläget i en aula på lasarettet i Västerås. Etthundrafemtio personer kom och Vårdförbundets ordförande i Västmanland, Björn Gustafsson, bjöds in som en gäst bland andra. Han kunde rapportera att de centrala förhandlingarna hade kört fast och att medlare skulle kallas in.

Ryktet om mullret i Västmanland hade nu nått förbundsledningen. Under mötet i aulan blev Björn Gustafsson uppringd av chefsförhandlaren Margareta Öhberg. Han fick höra att de på central nivå i Vårdförbundet tyckte att västmanlänningarna fick lugna ned sig nu, att de inte skulle skrika så högt i medierna. Vårdförbundets ledning lät förstå att upproret var en lokal västmanländsk fråga.

- Jag svarade att jag anser att varje medlem i Vårdförbundet har rätt att säga vad de tycker och tänker, minns Björn Gustafsson

Sjuksköterskan Rolf Forslund var inte medlem i facket. Han var bara engagerad i lönefrågan och den här kvällen hade han ett äss i rockärmen. Han hade hört att sjuksköterskorna i Finland hotat med massuppsägning och lyckats bra i en lönekamp.

- Varför är vi sjuksköterskor alltid så mesiga? undrade han på mötet.

- Hur många här är beredda att säga upp sig om vi inte får igenom våra lönekrav på 5 000 och 23 000 kronor?

Två tredjedelar av de närvarande västmanländska sjuksköterskorna räckte upp handen. Dagen därpå började namnlistor med hot om massuppsägningar från sista april att cirkulera på lasarettet i Västerås.

För alla som var medlemmar i facket var detta en olovlig stridsåtgärd. Det hade Vårdförbundets Björn Gustafsson försökt förklara för sjuksköterskorna redan på mötet. Nu blev han tvungen att ringa upp landstingsdirektören och förklara att massuppsägningarna inte var något som Vårdförbundet stod bakom. På sjukhuset började listorna förstöras eller dras in.

Men Rolf Forslund och Fatma Aslan på lungkliniken gav sig inte.

- Då fick jag idén med hemsidan.Den 1 mars köpte jag domännamnet www.upproret.se, berättar Rolf Forslund.

- Hela den helgen satt jag med en kompis som är programmerare och skapade en webbsida med våra lönekrav och hotet om massuppsägningar. Redan på måndagsmorgonen, innan sidan var riktigt färdig, tickade de första namnunderskrifterna in.

- Sedan forsade det in namn från hela landet. Det var som om vi öppnade en kran. I dag är vi uppe i 31 700 namnunderskrifter. Det är klart att Löneupproret snabbt blev väldigt obekvämt för Vårdförbundet.

Rolf Forslund säger att de flesta har gjort som Fatma - valt att avvakta resultatet av strejken. Han är en av få som har sagt upp sig. Nu funderar han på att jobba som säljare i stället.

Vi kikar in i det övergivna dagrummet och noterar att avdelning 15 har Nordisk familjebok i 1955 års upplaga. Där finns också en bok med titeln "Vem snodde osten?" - en påstått underhållande berättelse om hur man tacklar förändringar i arbetsliv och privatliv.

Konfliktens fjärde vecka närmar sig sitt slut och i Vårdförbundets lokaler nere vid hamnen i Västerås står nyuppackade kartonger med knallgröna kampanjtröjor. De ska användas vid en demonstation i Köping dagen därpå. Samt i pr-tältet vid löptävlingen Vårruset, förstås. "Rättvis lön för livsviktiga yrken" , läser vi på tröjorna.

Vårdförbundets västmanländske ordförande Björn Gustafsson säger att det är uppenbart att gräsrotsmullret i Västerås har påverkat förhandlingarna i Stockholm. Det blev tydligt inte minst under extrakongressen på Djurö sista helgen i mars, berättar han och snurrar på sin skrivbordsstol.

Två hundra ombud var inkallade för att ta ställning till ett bud från medlarna. När budet väl kom sent på lördagseftermiddagen fick Björn Gustafsson en chock. Det var långt från Vårdförbundets krav och därmed mil från de västmanländska sjuksköterskornas.

Det budet skulle han aldrig kunna försvara på hemmaplan. Det visste han. Västmanlands sjuksköterskor tillhör de sämst avlönade i Sverige, samtidigt som läkarna i samma landsting syns i toppen på sin löneliga. Det gapet fick rimligen inte öka.

Björn Gustafsson var inte ensam om sin reaktion. Efter en lång och stormig diskussion fick förbundsstyrelsen se sig nedröstad. Sjuttiofem procent av ombuden sa nej till medlarbudet och en vecka senare varslade Vårdförbundet om strejk, trots att fackledningen faktiskt drivit en annan linje.

Det märks på Björn Gustafsson att han befinner sig i korsdrag. Å ena sidan ska han visa lojalitet med Vårdförbundets ledning, å andra sidan är lojaliteten med medlemmarna han företräder en självklarhet.

Han sticker inte under stol med att han gillar det han ser på hemmaplan i Västerås. Glöden och de fräcka greppen. Dynamiken. Årets avtalsrörelse är på många sätt historisk, menar han.

- Jag tycker det är häftigt det som händer. Man använder verktyg i avtalsrörelsen som ingen prövat förut. Ingen annan facklig organisation har varit med om det här. Hemsidan var jättesmart, helt enkelt. Och alla bloggarna. Men Vårdförbundet kan självklart inte ställa sig bakom uppsägningshotet.

- Däremot måste vi lyssna på vad medlemmarna i Vårdförbundet faktiskt tycker.

Nöjda västmanländska sjuksköterskor låter nästan som en omöjlig ekvation, i den stämning som råder. Läget är sådant att Vårdförbundet egentligen kan driva igenom alla sina krav och ändå förvänta sig burop i Västerås. Björn Gustafsson utesluter inte att många sjuksköterskor säger upp sig om man hamnar för långt från de högre västmanländska kraven.

Det var här gnistan tändes, på kirurgen vid Centrallasarettet i Västerås.

Där, sju våningar upp och med utsikt över både stadshuset och domkyrkan, har Lotta Rödlund-Böckert just tröstat ännu en nyopererad bröstcancerpatient. Hon har delat ut ett och annat läkemedel, samt sprungit i korridoren med journalvagnarna, som kallas Karo och Fido.

Flera gånger har hon passerat en inramad amatörteckning på väggen - en glad figur med en livsvisdom:

"En vän är en menniska, i vars närhet man kan vara sig själv".

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut