Det finns årsdagar vi inte firar, men som tvingar oss att minnas. I dag är en sådan: den 15 september 2008 kollapsade den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers, vilket åstadkom den djupaste ekonomiska nedgången i modern tid.
Numera, när de katastrofala följderna är kända, är det närmast en självklarhet att Lehman Brothers borde ha räddats. Men för ett år sedan resonerade man inte likadant, utan många ville hellre statuera exempel mot ansvarslöst risktagande.
Felet begicks av personer som borde ha vetat bättre, såsom USA:s förre finansminister Henry Paulson och hans efterträdare Timothy Geithner (som då var chef för Federal Reserve i New York).
Rimligtvis insåg de inte hur Lehman-kraschen skulle få en våg av misstro att skölja över de globala finansmarknaderna, med påföljd att ingen vågade lita på någon annan och att aktiviteten avstannade.
Fram till september förra året var krisen allvarlig, men ändå begränsad främst till USA. Tyngdpunkten låg fortfarande på den amerikanska bostadsmarknaden och de finansiella institutioner, även i andra länder, som hade varit med om att skapa kreditbubblan.
Men sedan Lehman Brothers hade kollapsat blev krisen total. Alla delar av ekonomin berördes, i så gott som hela världen.
Det finansiella systemet var nära sammanbrott, men kunde räddas genom samordnade räddningsinsatser från centralbankerna. Produktion och sysselsättning rasade på ett sätt som knappt har förekommit i fredstid. Världshandeln krympte och har ännu inte återhämtat sig.
Sverige utgör ett talande exempel. Här slog krisen till med full kraft, trots att svenska banker hade mycket liten exponering mot Lehman Brothers och våra förhållanden kunde anses stabila. Ändå drabbades finansmarknaderna även här och ekonomin gick in i en djup recession där arbetslösheten sköt i höjden.
De senaste månaderna har det kommit tecken på en vändning, både i Sverige och på andra håll. Optimismen, som under närmare ett år har varit som bortblåst, är på väg tillbaka. Marknadsräntorna har blivt mer normala, även om centralbankernas insatser fortfarande spelar en stor roll.
Nu skulle det vara behagligt om vi kunde lämna krisen bakom oss, men ännu är det alldeles för tidigt. Lehman-kraschens återverkningar kommer att märkas länge till. För framtiden gäller det också att försöka hindra liknande händelser, både genom effektivare regleringar och mer internationell finansövervakning.
Sådant behövs - och ska diskuteras vid G20-ländernas toppmöte i Pittsburgh vid slutet av nästa vecka. Det finns tydliga brister som behöver rättas till, bland annat genom skärpta krav på bankernas kapitaltäckning. Tydliga regler för bankchefernas ersättningar kan, i bästa fall, sätta hinder för kortsiktig vinstjakt och alltför högt risktagande.
Här gäller dock att inte vänta sig för mycket. Vad som nu förbereds är arrangemang som kunde ha förhindrat Lehman-kraschen och den pågående krisen. Förhoppningsvis räcker det för att hejda nästa finanskris, även om den får ett annat förlopp.
Något säkert skydd mot kriser kommer ändå aldrig att finnas. Historien är fylld av felspekulationer och spruckna bubblor, alltsedan holländarna trissade upp priset på tulpanlökar under 1600-talet. Dagens globala ekonomi är inte så annorlunda.