Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ekonomi

Nätdrottningen Arianna Huffington om digital detox

Arianna Huffington har framgångsrikt navigerat i den nya medieindustrin. Hennes banbrytande nättidning Huffington Post lockar miljontals läsare och lanserar nya sajter världen över. Efter flera år av jobb i högt tempo, som ledde till en kollaps, är chefredaktören ute på nästa korståg – att verka för ett sundare arbetsliv.

Vilrummen på The Huffington Post är alltid fullbokade. Ett av dem har en vit liggfåtölj i rund, rymdaktig, ljuddämpande design, det andra har en vanlig säng. Arianna Huffington är omåttligt stolt över dem.

På större svenska arbetsplatser är vilrum obligatoriska, men det vet förstås ingen på Huffington Post. Få i USA känner till svensk arbetsrätt och många måste putta upp hakan på plats när de hör talas om sådant som de flesta i Sverige ser som självklarheter, som föräldraledighet och några veckors betald semester.

I korridoren står ett pingisbord och ett fussballspel. Två killar vrider snabbt på spakarna så att gubbarna snurrar. Väggarna har en mild grön färg och är prydda av konst. Ur en stor vit duk sticker Plåtman från ”Trollkarlen från Oz” ut.

Arianna Huffingtons kontor ligger i ett helt annat hörn av den annars öppna redaktionen och har tre stora fönster som vetter mot Nionde gatan mellan Fjärde avenyn och Broadway på Manhattan. I hennes soffa finns en vit kudde med texten ”Sleep your way to the top”, men vi sitter vid bordet. Det är runt, har glasskiva och plats för tio.

Hon beställer te av en assistent som bär in en bricka med en teservis i vitt, mjukrundat porslin.

– Detta är mitt favoritte! Grönt te med råris, säger Arianna Huffington entusiastiskt och häller försiktigt upp.

– Honung? Stevia?

Hon har en ljus spetströja i stretch och svarta, glansiga byxor.

Håret är rakt, axellångt och rödbrunt. På fönsterbrädet står bland en del annat en stor röd legogubbe och flera av Arianna Huffingtons tidigare böcker. Hon har skrivit fjorton.

Där ligger också en trave av den pinfärska ”Thrive. The third metric to redefining success and creating a life of well-being, wisdom and wonder” (ungefär: ”Blomstra. Den tredje måttstocken för att omdefiniera framgång och skapa ett liv av välbefinnande, visdom och förundran”).

Vi återkommer till denna något fluffiga titel, som i USA gick rakt in på försäljningslistornas förstaplats. Men det är inte främst böckerna som har gjort Arianna Huffington berömd.

Mest känd är hon som grundare av Huffington Post. Sedan hon ihop med den före detta AOL-direktören Kenneth Lerer startade nättidningen år 2005 har den växt explosionsartat. Huff Post började som ett slags bloggportal där skribenter bjöds in att skriva gratis. (Den första som uppvaktades var den amerikanske historikern och författaren Arthur Schlesinger Jr, som faxade in sitt bidrag den 9 maj 2005, samma dag som sajten lanserades.) Texterna kompletterades strax med spontant inkomna inlägg från kända och okända. Snart bevakade man nyheter och områden även med traditionellt journalistiska metoder och anställda reportrar.

År 2011 köpte mediekoncernen AOL hela klabbet för 315 miljoner dollar (närmare 2,7 miljarder kronor). Sedan dess har verksamheten expanderat kraftigt och i dag arbetar runt 700 journalister på Huffington Post, som får allt fler ben. Trafiken på sajten har växt och nu tävlar den med de allra största etablerade medierna.

De senaste två och ett halvt åren har den geografiska expansionen stått i fokus och Huff Post finns nu i elva länder, senast i Sydkorea och Frankrike. I startblocken hukar tillväxtländerna Indien och Brasilien – och Grekland.

– Vad jag såg när vi startade var ett samtal som flyttade online, samtidigt som många människor inte alls befann sig där och aldrig skulle ha en egen blogg. Jag bjöd in folk att skriva och fram växte en redigerad konversation om allt från politik till hur vi lever våra liv. Det samtalet är fortfarande en viktig del av Huffington Post. Vi har tiotusen skribenter men ingen hierarki: Vi kan publicera (den franske presidenten) François Hollande bredvid en hemlös tonåring, säger Arianna Huffington med djup röst.

Brytningen är märkbar men vag, hon har bott i USA i över 30 år och har numera dubbelt medborgarskap.

Och i det här landet var Arianna Huffington ingen okänd person när hon gick online. Hon hade en lång, tämligen publik karriär bakom sig redan då.

Fast man kan förstås gå tillbaka så långt det går – till sommaren 1950. Då föddes Arianna Stassinopoulos i Aten i Grekland. Fadern var journalist och konsult, modern hemma med döttrarna Arianna och den åtta år yngre Agapi. Arianna Huffington hänvisar ofta till sin mors känsla för rättvisa och prestigelöshet – hon gör det i min intervju och i andra, hon gör det i sina böcker och inlägg. Moderns jordnära temperament och familjefokuserade värderingar kom att prägla dottern djupt.

På det flådiga kontoret på Manhattan får den i dag snart 64-åriga karriärkvinnan något fjärran i blicken när jag frågar något om hennes barndom. Hon fäster blicken på en av bokhyllorna och där står, framför en rad bokryggar, ett inramat svartvitt halvsuddigt fotografi av ett barn som kisar mot en stark sol.

– Så. Se. Där är jag ett och ett halvt. Mitt hår var så lockigt, det såg ut nästan som afrohår. Jag lärde mig tidigt att läsa och sedan läste jag hela tiden. När jag fyllde fem år bad jag mina gäster att gå hem från kalaset för att de störde min läsning.

Hon ler med svala läppglansläppar.

Bara en aning äldre blev Arianna en flicka med kritisk blick, riktad mot andra och mot sig själv. Hon var ett lyckligt barn men inte vidare vacker, säger hon, med tjocka glasögon, det där ostyriga håret. Hon tyckte illa om sitt utseende.

I skolan pluggade hon hårt, även när hon inte behövde.

– När man ser på mitt liv och min karriär är det kanske svårt att tro, men jag är en introvert person. Jag älskar att vara ifred. Och jag älskar att läsa. Jag har varit mycket för mig själv men aldrig känt mig ensam. Aldrig varit uttråkad. Jag har alltid haft böckerna.

Sexton år gammal flyttade hon med sin mamma till London. Hon fick stipendium och läste ekonomi i Cambridge. Hon skrev, var politiskt intresserad. Tjugotre år gammal skrev hon boken ”The female woman” (ungefär ”Den kvinnliga kvinnan”), en osande uppgörelse med feministen och författaren Germaine Greer. Den unga Arianna hade konservativa värderingar.

Efter en lång relation med den betydligt äldre brittiske journalisten Bernard Levin (som hon träffade genom sin medverkan i det engelska tv-programmet ”Face the music”), flyttade hon till New York. Hon skrev flera böcker, bland dem biografier över operasångerskan Maria Callas och om Picasso, båda böckerna anklagades för textstölder och plagiat. Rättsprocessen kring den förra slutade med ett femsiffrigt skadestånd, i dollar räknat.

I New York mötte hon den republikanske politikern Michael Huffington. De gifte sig 1986 och flyttade till det soliga Santa Barbara, vid Stilla havets rand. Michael Huffington avverkade en period i kongressen och stöttades av sin färgstarka hustru under en kampanj för att bli senator för Kalifornien 1994. Han förlorade valet med knapp marginal. Hon engagerade sig själv i politiken, stöttade republikaner som Newt Gingrich och Bob Dole, skrev och deltog i flertalet tv-och radiodebatter.

Paret fick två döttrar, Isabella och Christina. Efter skilsmässan 1997 kom Michael Huffington ut som bisexuell. Han är fortfarande politiskt aktiv, engagerad i hbt-frågor men också i filmproduktion.

När Arianna Huffington 2003 inledde en egen kampanj för att bli guvernör i Kalifornien, mot den republikanske filmstjärnan Arnold Schwarzenegger, var tonen emellertid en annan. Hon ställde upp som oberoende kandidat och kritiserade hans politik från vänster. Han vann. Två år senare, 2005, talade hon på demokraternas konvent.

Samma år startades Huffington Post. Under de första åren arbetade Arianna Huffington hela tiden. Hon hade flyttat från Kalifornien till Washington DC och därefter till New York. Hon syntes, nätverkade, expanderade, förhandlade, skrev. Uppfostrade barnen, tjänade pengar. Blev allt mer liberal i sina värderingar och lärde känna allt fler, allt högre upp. Men så en dag, 2007, svimmade hon på kontoret. Slog hakan i skrivbordskanten, spräckte käkbenet och fick ett jack vid ögat som lappades ihop med fyra stygn.

I redaktionens ljusaste hörn, med fönster på två sidor, finns ett öppet rymligt kök med flingbuffé. Müsli, Cheerios, corn flakes och bran flakes på rad, solrosfrön och pumpakärnor i automater. Urval av yoghurt och färsk frukt. Några anställda fikar. Frukosten funkar, desto svårare är att få reportrarna att äta lunch någon annanstans än framför datorn.

– För mig var fallet mot skrivbordet ett brutalt uppvaknande – men det hade kunnat vara värre, säger Arianna Huffington och tar en klunk av sitt te.

Kollapsen blev en vändpunkt. Plötsligt såg hon överallt sömnstörda och stressade människor som vare sig var lyckliga eller högpresterande.

Här kan man notera att den breda debatt om utbrändhet och sömn som länge har förts i Sverige fortfarande är relativt osynlig i USA. Detta är ett land utan semesterlagar, med ofta uselt anställningsskydd och långa arbetsdagar. Tålamodet med lågpresterande arbetstagare är låg, på alla nivåer. Samtidigt har tempot ökat – på alla nivåer – inte minst genom digitaliseringen och ett 24-timmarssamhälle med ständig uppkoppling och kommunikation.

Arianna Huffington stod mitt i detta, gick i bräschen och brann för de digitaliserade medierna. Hon var en hög kvinnlig chef och förebild med karisma, svar på tal och rak rygg. Hon hade just skrivit en bok om hur man motar sina rädslor, tillägnad tonårsdöttrarna (att en av dem var på väg in i ett allvarligt kokainmissbruk var hon ännu inte medveten om).

Och så: Pang.

Hon insåg att hon inte kunde fortsätta som tidigare. Hon bytte ut fyra, fem timmars sömn mot sju, åtta. Började meditera. Gick igenom ett slags digital detox och började arbeta på den bok som just släppts.

I juni förra året höll hon, i sitt vardagsrum i Tribeca på södra Manhattan, en föreläsning för runt 200 personer om sina insikter tillsammans med några utvalda gäster, som en av president Barack Obamas närmaste medarbetare, Valerie Jarrett. Temat var ”den tredje måttstocken”, som ska ses som ett nytt sätt att mäta framgång efter de uttjänta, välbekanta mått som stavas pengar och makt.

Konferenserna har byggts ut och ges för fulla, betydligt större, hus tillsammans med journalisten Mika Brzezinski. Hon är programledare för den kreddiga morgon-tv-showen ”Morning Joe” i MSNBC och författare till flera böcker om (kvinnligt) ledarskap och livspussel (bonusinfo: Mika Brzezinski är syster till USA:s ambassadör i Stockholm Mark Brzezinski och dotter till Zbigniew B, berömd säkerhetspolitisk expert emeritus som alltjämt regelbundet kommenterar politik i medie­sofforna, även i ”Morning Joe” där dottern inleder sina frågor med fraser som: ”Men pappa, vad tycker ryssarna egentligen …?”)

Boken ”Thrive” utgår från den egna erfarenheten och är ett slags mission i livsstilskategorin. Den är indelad i kapitel kring de lätt esoteriska begreppen ”välbefinnande”, ”visdom” och ”förundran”. Huffington citerar forskningsrapporter som visar sådant som kemiskt detaljerad stresspåverkan och att man blir gladare av att sova gott, och kända människor som kommit till insikt och uttrycker sig aforistiskt (från filosofer och professorer till kända entreprenörer, som Steve Jobs, och personer som den vd som efter en skidolycka upptäckte yoga, meditation och akupunktur och nu erbjuder samtliga sina 35 000 anställda detta).

Det är tacksamt att raljera över en rik, berömd och mäktig människa som kommer fram till att pengar och makt är överskattat – inte minst, som Financial Times recensent påpekade, som Huffington Post förväntar sig att människor skriver gratis.

Inte alla människor har möjlighet att välja och råd att ta det lugnt, i synnerhet inte i ett samhälle där ett vilrum på jobbet är en sensation.

– Fast det är en fråga om attityd, påstår Arianna Huffington och lyfter koppen.

– Eftersmaken är så god, visst är den? Grönt te, en touch av råris.

Hon säger något kort till en medarbetare som sticker in huvudet med en fråga och förklarar:

– Oavsett vad man tjänar eller var man befinner sig kan man bestämma sig för en hållning. Även människor i de mest extrema situationer kan hitta strategier för att klara sig bättre, det hände även i koncentrationslägren. Man kan försöka påverka sitt liv snarare än att övermannas av det.

Hon citerar sinnesrobönen, säger att hennes inställning är annorlunda nu och att livet är kort, ”man har bara ett”, och jag undrar vad som egentligen är skillnaden mellan nu och då.

– Alltså: Jag hade kunnat åstadkomma allt jag har gjort med mycket mindre stress och med mer glädje. Det är inget nollsummespel. Du och jag – (hon ser mig i ögonen) – är välsignade med god hälsa, roliga jobb och friska barn, men jag är säker på att dina dagar är lika fulla av utmaningar, hinder och saker som går fel som mina.

Hon har egna, fruktansvärda erfarenheter. I sin bok skriver hon om den ihåliga känslan av att något inte stod rätt till under sin första, efterlängtade graviditet och att hon efter en obehaglig dröm – där fostret inte ville öppna sina ögon – gick på en extra kontroll. Där upptäcktes att barnet hon bar hade dött.

Hon skriver också om dottern Christinas drogmissbruk ,som hon länge undvek att se men blev varse när de ringde från sjukhuset där dottern befann sig med andningssvårigheter.

– Tidigare var jag mycket mer reaktiv. I dag kan jag, även när det händer verkligt hemska saker, påminna mig själv om vad som är bra. Som när samtalet kom från akuten och min dotter sa ”mamma, jag kan inte andas” och jag körde till sjukhuset i New Haven. Då tänkte jag på allt jag var tacksam över: att min dotter levde, att hon ville bli frisk.

I dag har Christina varit drogfri i nästan två år och talar öppet om sitt missbruk.

Arianna Huffington medger att livsstilsförändringen bitvis har varit svår, som alla vanemönster. Sömnvanorna blev en nyckel som ledde vidare men självklart, säger hon, faller hon igenom ibland. Vi pratar om sömn och jag säger att det ibland koketteras kring minimala sömnbehov (”jag sover lika lite som Margaret Thatcher”).

– Ja, jag vet! Det finns något macho i att inte sova. När jag bodde i Washington var det som en tävling i vems dag som började tidigast. Om man kom överens om att äta frukost vid sju tänkte man ”hm, sju är lite sent men okej, då hinner jag spela tennis och ringa några samtal till Europa först”.

Hon skrattar. Nämner alla trötta makthavare.

Trots att det är välbelagt att människan blir både korkad och kortsiktig av sömnbrist fattas viktiga beslut efter timmar av nattmangling – väl illustrerat av till exempel den prisvinnande ”Årets bild” 2010 där fotografen Henrik Montgomery fångade obekvämt nedskjunkna toppolitiker som efter att ha förhandlat hela natten tycks beredda på att gå med på vad som helst: Halva kungariket för en säng.

Men såväl i sömn som i vaka är vi uppkopplade. Arianna Huffington hade länge med sig sina tre smarta telefoner överallt (in på toa, in till yogan, ned i bädden). Inte längre.

Självklart, säger hon, har internets allt snabbare kommunikationsmöjligheter fört med sig revolutionerande möjligheter. Men, fortsätter hon och lutar sig fram över glasskivan där vårblommor står i vas:

– Jag tror att 2013 var året då vi upptäckte att det fanns en orm i lustgården. Tekniken påverkar våra mänskliga relationer. Allt yngre barn är stressade och en del av den stressen är kopplad till teknologi. Och jag tror att vad som sker också kan beskrivas som en tredje feministisk revolution. Om den första handlade om rösträtten och den andra om tillgång till maktens korridorer, ser vi nu en förändring av arbetsplatserna – som i dag inte fungerar för vare sig kvinnor eller män.

På Huff Post uppmanas medarbetarna att logga ut och ingen förväntas ha koll på sin inkorg utanför arbetstid. När Arianna Huffington nyligen gästade den politiske satirikern Jon Stewarts tv-show fick han ett enkelt första tips: Ladda från och med nu alla apparater utanför sovrummet. Om du vaknar på natten, ägna dig åt din fru, inte åt telefonen. Stewart såg skeptiskt på henne och sa:

– Men om den gråter? Om den undrar vart alla har tagit vägen?

I ”Thrive” ges tips på appar som blockerar beroendeframkallande sajter och råd för hälsosammare manickrelationer. Hon ligger i tiden. På många håll ser man metoder för att undvika telefoner, paddor och datorer. Allt fler middagssällskap lägger mobilerna i hög på bordet (den som kikar först tar notan).

Ser man medieintaget som konsumtion går det även att resonera kring överkonsumtion och missbruksrisker som går att jämföra med vilket beroende som helst. En femtedel av amerikanerna kollar telefonen samtidigt som de har sex, hävdar Huffington. Om det beror på att de är taffliga älskare eller bara när en osund telefonfetischism får vara osagt.

Som följd av hennes eget intresse (som hon förutsätter delas av miljoner människor) satsar Huffington Post på att utvidga sin livsstilsdel. Det är inget hon säger, men prioriteringen har också ekonomiska skäl – inom segmentet finns många potentiella annonsörer och attraktiva samarbetspartner. För det är en bit kvar till vinst. AOL har pumpat in tiotals miljoner dollar i medieprojektet. Vid köpet gjorde AOL:s chef Tim Armstrong prognosen att intäkterna för år 2013 skulle landa på 165 miljoner dollar (1,1 miljard kronor), vinsten på 66 (435 miljoner kronor). I verkligheten är siffrorna fortfarande röda. Nu tror han att klivet till vinst kan ske under innevarande år; andra analytiker ställer sig mer tveksamma till att så blir fallet.

Den första tiden efter uppköpet var omvittnat tuff, inte minst mellan de båda frontfigurerna, som dock numera sägs fungera ihop. Intäkterna kommer från annonser, samarbeten och kringliggande event (som ”Thrive”-konferenserna).

Huffington Post har i dag mer än fyrtio sektioner, tematiska och geografiska. Med ett vasst tilltal och ofta fyndiga rubriker avviker nättidningen från de traditionella, högprofilerade medierna. Tusentals fristående skribenter bidrar – inte sällan namnkunniga personer från såväl politik- som kultursfärerna. Här skriver framträdande politiker, välrenommerade forskare, filmstjärnor, författare och journalister och aktivister.

Parallellt med sedvanliga sektioner som lokala sidor, sport och kultur, satsas krut på teknologi och politik. En särskild satsning gjordes i vintras på ”World post”. Andra sektioner är mer okonventionella – som ”skilsmässa” och ”gps för själen”.

– Vi har i dag 81 miljoner unika besökare, varav 42 procent finns utanför USA. All vår expansion sker genom lokala partnerskap, där vi går in med en del. Hittills har det varit en framgång.

Chefredaktören ser den fortsatta internationella expansionen som prioriterad, liksom en ökad satsning på webb-tv – i dag sänder Huff Post live åtta timmar om dagen från en tv-studio en trappa ned (inte långt från Plåtmanskulpturen).

Arianna Huffington är en orädd, välformulerad och ofta humoristisk debattör som vet att ta för sig. Hon är beundrad av många men inte uppskattad överallt och beskrivs ibland som en gans­ka skamlös kappvändare. Utöver de infekterade plagiatanklagelserna kring biografierna har hon, Kenneth Lerer och Huffington Post även stämts av två politiska konsulter som hävdar att idén till sajten var deras. Tvisten är ännu inte avgjord.

Arianna Huffington har varit inbjuden att tala i inflytelserika sammanhang över hela världen. När Barack Obama vann presidentvalet 2008 arrangerade hon hans invigningsfest i Washington, en tillställning med hög kändisfaktor som nära beskrivs i boken ”This town” av journalisten Mark Leibovich på The New York Times och som kretsar kring de klickbildande intrigerna i USA:s huvudstad. Inbjudna var, enligt Huff Post, 3 500 av Ariannas närmaste vänner.

Hon vet hur hon ter sig och anlägger vant ett urval standardiserade fotominer när det är dags för bild.

Inte desto mindre kallades hon – med sina obeskrivligt många kontakter och fininställda kompass – för ”oraklet” när hon porträtterades av The New Yorker. Så när jag frågar om framtiden för den tryckta journalistiken – en ödesfråga för hela tidningsbranschen – känns det illavarslande när en gonggong plötsligt dånar.

– Åh, det är min dotter. Ursäkta mig.

När hon är tillbaka (”hm, var var jag?”) säger hon att hon tror på en hybridmiljö där de traditionella medierna överlever digitalt, sida vid sida med renodlade digitala medier (som hennes egen tidning) – som i sin tur i allt högre grad ägnar sig åt undersökande, prisvinnande journalistik.

– Intäkterna kommer från nya typer av annonsering och genom sponsrade sektioner. Många företag är intresserade av att synas i sammanhang och miljöer som ligger bortom vad de själva säljer. Ämnen som många bryr sig om driver engagemang, och inom dessa områden finns ofta historier som också intresserar våra läsare.

Arianna Huffingtons eget engagemang och politiska värderingar har förändrats i grunden. Omsvängningen måste beskrivas som radikal, från en närmast antifeministisk, konservativ hållning till en grön, feministisk liberal med uttalade tankar och idéer om livsstil och företagande.

Sedan ”The female woman” har hon skrivit en rad böcker, varav flera om amerikansk politik. Hon har skrivit om den högljudda högerfalangen och, i ”Third world America”, om de ökande klyftorna i landet.

– Även som republikan var jag för aborträtt, homosexuellas rättigheter och en hårdare vapenlagstiftning. Min förändring handlade om att jag fick en ny förståelse för statens roll. Jag tror inte att man kan delegera engagemang och medkänsla till staten, men vi har också stora problem i samhället. Efter den republikanska revolutionen (som de kraftiga republikanska framgångarna i mellanårsvalen 1994 kallas, reds anm.) ägnades all kraft åt att få budgeten i balans, i stället för att försöka lösa de sociala problem som finns i det här landet. Det där lämnade mig inte och fick mig att byta åsikt.

Sedan berömmer hon amerikanerna för deras tålighet, generositet och uppfinningsrikedom. Hon kan inte fatta att hon har bott här i nästan 35 år. Hon gör en gest för att resa sig och kommenterar nöjt sömnkudden i soffan.

– Jag tror att det är bra att kunna ändra sig. Det är genom förändring som människan utvecklas.

Den så kallade sinnesrobönen skrevs ursprungligen av den kristna teologen Reinhold Niebuhr 1926 och har använts av många. Den lyder ungefär: ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”

Senaste boken signerad Arianna Huffington.

Arianna Huffington föddes 1950

Arianna Huffington föddes 1950 i Aten men bor sedan 1980 i USA.

Grundare, chefredaktör och ordförande för den prisbelönta nättidningen Huffington Post.

Har skrivit 14 böcker, bland annat om tillståndet i amerikansk politik, om rädsla och om intuition.

Har varit politiker på högerkanten men är sedan ett antal år uttalat liberal.

Skild från den amerikanska politikern Michael Huffington. Två döttrar, 23 och 25 år.

Har under flera år varit välplacerad på Times och Forbes listor över världens mest inflytelserika personer.

Aktuell med ”Thrive. The third metric to redefining success and creating a life of well-being, wisdom and wonder” (Harmony Books, Random House), om stress, sömn och strategier för balans (ej på svenska).

Arianna Huffington går att följa på Twitter: #ariannahuff

Med enkla knep kan man skapa en

Med enkla knep kan man skapa en mindre jäktad vardag och känna att man styr sin tillvaro. Ett axplock:

Meditera. Sök en tyst plats, slappna av och koncentrera dig på andningen. Hitta en avslappning som fungerar. Yoga och promenader är också bra.

Bannlys alla skärmar under sena kvällar och i sovrummet och ladda inga apparater där. Prioritera sömnen. Det är inte coolt att vara trött, dessutom är det livsfarligt.

Om du är digitalt beroende, använd appar eller blockera sidor som avbryter och drar uppmärksamhet. Öva på att lämna mobilen under allt längre stunder.

Utvärdera dina vanor: Har du kontroll över tekniken eller har den kontroll över dig? Stäng av automatiska ljudmeddelanden.

Öka känslan av närvaro. Ägna någon du möter men inte känner lite uppmärksamhet – en busschaufför, en barista, en hundägare.

Säg nej. Var inte för sträng mot dig själv.

Lördagen den 3 maj är Pressfrihetens

Lördagen den 3 maj är Pressfrihetens dag. Den instiftades av FN 1993 för att påminna om vilken central roll fria massmedier har för demokratin och för ekonomisk, kulturell, politisk och social utveckling i hela världen.

Huffington Post grundades av Arianna

Huffington Post grundades av Arianna Huffington och Kenneth Lerer år 2005.

Nättidningen har cirka 700 journalister och redaktörer världen över varav mer än hälften i New York.

Huffington Post ägs sedan 2011 av AOL, där Tim Armstrong är chef, som köpte den för 315 miljoner dollar (2,7 miljarder kronor). Sedan dess har man expanderat kraftigt.

Huff Post har en omfattande nyhets- och featurebevakning men också en stor bloggsektion med fristående, ofta mycket namnkunniga skribenter från såväl politik-, näringsliv- och kulturområdet. Bland skribenterna finns personer som Robert Redford, den förre presidentrådgivaren Larry Summers och skådespelaren Jamie Lee Curtis – men också den svenska ambassadören i USA Björn Lyrvall.

Den finns i dag i elva internationella editioner: Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Kanada, Japan, Maghreb-länderna (Nordafrika), Italien, Spanien, Sydkorea. Indien, Brasilien och Grekland är på gång.

Stora sektioner handlar om nyheter och politik, teknologi, livsstil och kultur. Huff Posts liberala profil stärks även genom avdelningar som ”grönt”, ”gay voices” och ”black voices”, men här finns även sektioner för brott, kändisskvaller, horoskop och ”knäppa nyheter”. Bröllopssektionen startades av författaren och filmregissören Nora Ephron (som avled 2012).

Huffington Post har i dag 81 miljoner unika besökare per månad. 42 procent av dem finns utanför USA.

Huffington Post är gratis att läsa. Intäkterna kommer genom annonser, sponsorsamarbeten och kringarrangemang. Verksamheten går dock med förlust.

Läs Huffington Post på huffingtonpost.com

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.