Svenska regeringen har som ambition att under EU-ordförandeskapet få fram en ny europeisk struktur för finansiell övervakning. Det kan lyckas, även om tidtabellen är pressad. Uppslutningen är stor från olika håll, där man vill dra nytta av att finanskrisen ännu är i färskt minne.
Att en fnurra har uppstått mellan svenska regeringen och EU-kommissionen lägger knappast hinder i vägen. Vad man är oense om gäller något så begränsat som hur styrgruppen för det tilltänkta övervakningsorganet ska vara sammansatt. Sverige vill hålla fast vid tidigare beslut från EU:s stats-och regeringschefer att två centralbankschefer ska ingå i gruppen, medan kommissionen vill ha med fem centralbankschefer.
Sådant kan lösas om bara viljan finns. Troligtvis blir det en styrgrupp med två centralbankschefer, varav ECB-ordföranden Jean-Claude Trichet anses självskriven som ordförande och Bank of Englands Mervin King som vice ordförande. Sverige får ingen plats, även om riksbankschefen Stefan Ingves skulle vara en stark kandidat.
Detta är en uppoffring som behövs för att pusslet ska gå ihop. Annars går det inte att få fram politiska beslut före årsskiftet, så att en skärpt övervakning av den finansiella stabiliteten snart kan komma på plats.
Uppgiften för det nya övervakningsorganet, European Systemic Risk Board, blir att noga följa den finansiella situationen i varje EU-land och i god tid varna för systemrisker. I blickpunkten står sådana obalanser som kan utlösa en allvarlig kris, exempelvis alltför hög inflation, snabb kredittillväxt och stora underskott mot omvärlden.
Man kan utgå från att läget i de baltiska länderna – som uppvisade hela denna problembild – hade gett anledning att slå larm, redan för några år sedan.
Besluten att utfärda varningar ska tas av styrelsen för det nya övervakningsorganet, där samtliga EU-länders centralbankschefer ingår tillsammans med företrädare för ECB och EU-kommissionen. Men främsta inflytandet ligger hos ECB, som står för ledningen och bidrar med utredningsresurser.
Där skulle Sverige ha ett ord med i laget, om vi hade gått över till euron. Nu styrs ECB av en inre krets av 16 EU-länder som har anslutit sig till den gemensamma valutan och avstått från en egen penningpolitik. Det betyder att man släpper sin nationella kontroll, men i gengäld får ett större europeiskt inflytande.
Inslag av överstatlighet finns redan inom EU på väsentliga områden – och snart nu på ännu ett. Den nya finansiella övervakningen kan få stor betydelse när det gäller att förebygga kriser. Men förutsättningen att alla EU-länder är samarbetsvilliga och släpper ifrån sig känsliga uppgifter, liksom att de tar varningar på allvar och är beredda att korrigera sig.
Möjligheterna att lyckas blir större genom att EU-ländernas finansinspektioner samtidigt ska ställas under tre gemensamma inspektionsorgan för banker, försäkringsbolag samt värdepappersfrågor. Deras uppgift blir framför allt att fånga upp gränsöverskridande problem som de nationella myndigheterna inte greppar.
EU-länderna ska fungera som en gemensam marknad på det finansiella området. Utvecklingen åt det hållet har också varit snabb, exempelvis med banker med verksamhet på många olika håll. Men tillsynen har inte hängt med, utan bedrivs av myndigheter på nationell nivå.
Nu ska EU för första gången få en mekanism för konfliktlösning när olika länders intressen står emot varandra. Förhoppningsvis ska man därmed slippa uppgörelser som då brittiska regeringen lät frysa isländska tillgångar efter bankkollapsen på Island. I fortsättningen blir det EU:s regeringschefer som ytterst får fälla utslaget, vid behov genom majoritetsbeslut.
Ännu är inget av detta slutligt i hamn. Men EU håller, till följd av krisen, på att ta ytterligare steg mot ökad samordning och överstatlighet. Därför blir frågan om svenskt inflytande på de gemensamma besluten allt viktigare, när Sveriges ordförandeskap tar slut vid årsskiftet.