Avtalets skrivningar ska omsättas i reda pengar till Vårdförbundets medlemmar. De som ska åstadkomma det i de lokala förhandlingarna är samma personer som tidigare har misslyckats med just den saken.
Det gäller att bygga nytt förtroende och visa en ömsesidig vilja att stå för det de lokala förhandlingarna ska ge: en starkare koppling mellan insats, kompetens och lön. Det är inte bara arbetsgivarna som kan få problem med den saken. Att skapa lönespridning innebär att några får mer än andra och det är inte helt okomplicerat för facket.
Vårdförbundets konfliktvapen är inte lika skarpa som andra fackförbunds. De ekonomiska följderna för arbetsgivarna blir högst begränsade och det handlar mer om att ställa till trassel och att skapa opinionstryck än något annat.
En fortsatt strejk hade så småningom riskerat att det starka stöd Vårdförbundet har hos allmänheten hade urholkats. Det var nödvändigt att göra upp vid rätt tillfälle. Ett nej hade rimligen tvingat fram en lång period av återhämtning sedan både medlare och parter gjort sitt yttersta för att hitta fungerande lösningar.
Samtidigt är en strejk svår att avsluta. Det är som att öppna Pandoras ask: all världens elände flyger ut och kan inte läggas tillbaka. Bara hoppet blir kvar på botten av lådan.
Med strejken stiger förhoppningarna och det kan vara svårt att få medlemmarna att förstå varför man ska gå tillbaka till jobbet när kraven inte uppfylls efter förväntan. Att Vårdförbundet ändå till slut sa ja innebär att medlarna klarat en till synes omöjlig balansgång och att Vårdförbundets ledning lyckades sälja in avtalet till tre fjärdedelar av kongressen.
Men att var fjärde kongressombud trots allt sa nej bidrar inte till att mildra den interna debatten efter avtalet.