De numera förmögna herrarna i riskkapitalbranschen har varit näringslivets riktiga guld- och gullgossar under 2000-talet. Alltifrån fjuniga handelshögskolestudenter till luttrade börsdirektörer har beundrat hur riskkapitalisterna lyckats höja värdena i de olika företag som de tagit över. Framgång föder framgång och kapitalet har flödat in i riskkapital­bolagens fonder.

Affärsidén är i korthet att köpa bolag, belåna dem hårt, strukturera om genom att köpa och sälja verksamheter samt att genom noggranna kontroller och generösa belöningssystem få cheferna att prestera extra bra. Avancerade skatteupplägg har ytterligare höjt avkastningen.

I skattefrågan har riskkapitalisterna gått fel när de gett sig in i den samhällsfinansierade vården, omsorgen och utbildningen. De allra flesta skattebetalare gillar nämligen inte att våra gemensamma pengar försvinner till skatteparadis. Vi tycker tvärtom att det är fruktansvärt upprörande och omoraliskt, oavsett om det är lagligt eller inte.

Redan att göra vinst på samhälls­finansierad verksamhet är ifrågasatt. En undersökning som Riskkapital­föreningen presenterade i somras visade att 38 procent av svenskarna är emot privata vinster i vård, skola och omsorg. 39 procent är för. Det är rimligt att anta att de senaste veckornas avslöjanden i DN om skandalerna i Carema har ökat andelen som är emot vinster.

Det andra området där riskkapitalisterna gått fel är att de inte har vågat bli offentliga. Som ägare till skattefinansierade verksamheter går det inte att dölja sig bakom blänkande skyltar på dyra adresser i centrala Stockholm eller London. Vågar riskkapitalisterna inte stå för sin verksamhet? Vilket förtroende ger det för den äldreomsorg och de skolor de driver, som ska ta hand om våra närmaste familjemedlemmar?

En och annan riskkapitalist har börjat förstå att den samhällsfinansierade verksamheten är något annat än skruvar och muttrar och de är inte lika anonyma som för kanske fyra fem år sedan. Men det är betecknande att den som varit allra mest hemlig, nämligen Triton, också är delägare i Carema. Vad är det Triton vill dölja?

Med intåget i den offentliga verksamheten hamnade alltså riskkapitalisterna i strålkastarljuset på ett helt annat sätt än tidigare. Nu ökar trycket på politikerna att ta itu med skatteplaneringen, vilket de verkar göra. De svenska lagstiftarna kan förmodligen dra nytta av att hårt skuldsatta väst­länder också försöker leta skattepengar som de anser är på villovägar. Pressen på skatteparadisen ökar.

Trycket ökar också på att pensionsförvaltare som investerar i riskkapitalbolagens fonder ska agera. Det är minst sagt märkligt att AP-fonder och andra ställer krav på börsbolagen som riskkapitalisterna slipper. Närmast till hands ligger att riskkapitalisterna måste bli mer öppna, vilket förstås ökar kostnaden för dem.

En stor riskkapitalnyhet som hamnat i skymundan den senaste månaden är EQT:s misslyckade försäljning av serviceföretaget ISS. I mars skulle ISS ha noterats på Köpenhamnsbörsen, men noteringen ställdes in när kurserna rasade till följd av katastrofen i Japan.

Häromveckan offentliggjordes att danska G4S skulle köpa ISS, men affären ställdes in sedan ägarna till G4S sagt nej. Nu sitter EQT alltså med ett jätteföretag som man inte vill äga.

Andra riskkapitalister har liknande surdegar i sina portföljer, till exempel sitter Triton med tio procent av aktierna i informationsföretaget Cision efter ett misslyckat bud 2008.

Till det kommer att många företag vandrat mellan olika riskkapitalister under 2000-talet. Till slut fungerar inte längre affärsidén med högbelånade omstruktureringar, utan det är dags för en långsiktigare ägare att ta över. Ett sätt för riskkapitalisterna att bli av med dessa surdegar är förstås att sänka priset eller att släppa in institutioner som ägare före en börsnotering, men då blir avkastningen inte lika fantastisk som den varit tidigare.

Välkommen ned på jorden igen, riskkapitalister.