Avgörandet ligger hos bankerna. Deras styrelser måste bestämma om de vill ta emot statliga pengar som är förknippade med villkor. Men rege-ringen kommer inte att kunna ta ett bakslag, utan tvingas i så fall till drastiska ingripanden.
Spelet mellan regeringen och bankerna har pågått sedan det statliga garantiprogrammet lades fram i höstas. Politiskt har det varit besvärande att endast Swedbank har skrivit på. Men de svenska bankerna har, med detta undantag, ansett sig starka nog att inte behöva garantier från staten.
Garantiprogrammet tillkom som resultat av en uppgörelse mellan EU-länderna, när många europeiska banker var på fallrepet och i behov av omedelbara kapitaltillskott. I åtskilliga fall har staten sedan, helt eller delvis, tagit över ägandet.
I Sverige är detta problem inte akut, eftersom bankerna har förblivit solventa. Här har debatten i stället kretsat kring kreditgivningen. Tecknen har blivit allt starkare på att bankernas utlåning är för liten, i förhållande till behoven.
DN Ekonomi har tidigt uppmärksammat att livskraftiga företag riskerar att strypas, i brist på kapital. Detta har under den allra senaste tiden bekräftats i företagsenkäter från Konjunkturinstitutet och Riksbanken. Samtidigt har statistiken visat att bankerna ökar sin utlåning, vilket kan verka motsägelsefullt.
Men orsaken är att trycket mot de svenska bankerna har ökat mycket kraftigt, till följd av finanskrisen.
När storföretagen nu inte längre får låna på internationella marknaden, så vänder de sig till sina inhemska bankkontakter och påminner om gamla kreditlöften - så kallade kreditlinor. Bankernas kapital räcker då inte till att både tillgodose dessa behov och samtidigt låna ut i tillräcklig omfattning till andra kunder.
Bankerna klarar sig alltså, men näringslivet i stort blir lidande. För regeringen har det blivit allt mer nödvändigt att ta itu med problemet, innan kreditåtstramningen leder till att företag och arbetsplatser slås ut. Läget är svårt nog ändå, utan att även detta ska behöva hända.
Lösningen blir nu att staten erbjuder kapital till bankerna, antingen i form av aktier eller långsiktiga lån (så kallat hybridkapital), så att dessa ska kunna öka sin utlåning. Man avstår tills vidare från att låta staten låna ut direkt till företagen, exempelvis genom köp av företagsobligationer.
Frågan är då om bankerna vill ta emot pengarna, där villkoren är att ledningarna får avstå från ökade löner och arvoden liksom från bonusar. Svaret blir troligen positivt, så länge det handlar om långsiktiga lån och inte om aktiekapital.
Bankledningarna vet att regeringen annars kan gå vidare med mer tvingande ingripanden, där det ytterst kan handla om ett övertagande genom tvångsinlösen. Det vill ingen, i onödan, vara med om.