DN har i en rad artiklar beskrivit hur förvaltningen av vårt pensionssparande vuxit till en mångmiljardindustri där banker, försäkringsförmedlare och försäkringsbolag tjänar enorma summor.
En del av pensionskapitalet är bundet, men just nu utreds om spararna ska få rätt att flytta ytterligare en del av sitt sparande, från en förvaltare till en annan.
Livförsäkringsutredningen ska lämna sina förslag till regeringen i sommar. Enligt DN:s uppgifter är det redan klart att utredningen föreslår en utökad flytträtt för pensionsspararna. Enligt DN:s källor handlar det om runt 600 miljarder kronor – en betydande del av de totalt 2.500 miljarder kronor som sparas till våra tjänstepensioner.
De främsta vinnarna på utökad flytträtt är sannolikt bankerna. De träffar ofta sina kunder och kan till exempel erbjuda lägre bolåneräntor – mot att kunden lägger alla sina affärer, inräknat tjänstepensionen, i banken.
Det kan verka mycket lockande, men samtidigt kan avgifterna på en flytt av pensionspengar mer än väl äta upp den vinsten.
Gunnar Olsson, vd på Konsumenternas försäkringsbyrå, befarar en flyttcirkus där banker, försäkringsbolag och förmedlare förmår kunder att flytta – utan att det egentligen är till någon nytta för kunden.
– Om man inför fri flytträtt utan att kunderna begriper vad det är för någonting så är det naturligtvis inte bra. Om spararna inte ens förstått vad de har köpt, hur ska de förstå varför de ska flytta, frågar han sig.
Möjligheten till en ökad flytträtt leder också till en strid om pengarna. På ena sida finns de som tror sig kunna tjäna på flytträtt; i första hand de stora bankerna, vissa försäkringsbolag och försäkringsförmedlarna.
På den andra finns de som vill behålla makten över pengarna. De består främst av dem som är störst på att förvalta tjänstepensionerna inom de stora kollektivavtalen. Det är bolag som Alecta, AMF och Folksamägda KPA.
Även arbetsmarknadens parter, Svenskt Näringsliv, LO och Privattjänstemannakartellen PTK, hör till de organisationer som inte vill se helt fri flytträtt. För dem handlar det både om makten över kapitalet och om att värna kollektivavtalen.
– Utan oss hade kollektivavtalade tjänstepensioner inte funnits. Det går inte att göra den här typen av upphandlingar som ger bra villkor om inte vi får bestämma över flytten, säger Renée Andersson, pensionsexpert på LO.
LO, liksom de andra parterna på arbetsmarknaden, har dock inget emot att man flyttar mellan de bolag som parterna i avtalen har gett i uppdrag att förvalta pensionerna – men inte till andra.
Att bolagen tar betalt för att flytta sparkapitalet beror på att de vill ha ersättning för de kostnader de har haft för att en gång förmå dig att bli kund, som marknadsföring, IT-system, lokaler och personal. De flyttavgifter som finns i dag på privat pensionssparande ger en fingervisning om vad bolagen tycker är rimligt – och de är höga.
Att flytta ett kapital på en miljon kronor, ingen ovanlig summa efter flera decennier på arbetsmarknaden, kan kosta 15.000–20.000 kronor – eller mer. En del bolag har dock tak, Folksam till exempel har ett avgiftstak på 20.000 kronor på flytträtten i sin traditionella försäkring.