Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ekonomi

Obekväm design motar bort oönskade från städerna

Ytterligare en bänkdesign som försvårar för den som vill ligga ned på en bänk eller får för sig att uppehålla sig en stund.
Ytterligare en bänkdesign som försvårar för den som vill ligga ned på en bänk eller får för sig att uppehålla sig en stund.

Vem har rätt till staden? Frågan väcks av exempel på ”exkluderande design”, som spikar för att mota bort ovälkomna. Utformningen är dock oftast mer raffinerad än så, som när torg planeras utan bänkar eller blomkrukor placeras där hemlösa brukar vila.

Filmen finns på videodelningssajten Vimeo och visar en bänk med ett myntinkast; det sticker upp tjocka piggar ur brädorna. En man kommer in i bilden och petar i en peng, varpå taggarna åker ned.

Han sitter där med en flaska vatten och en tidning, vilar sina trötta ben.

Snart ljuder varningssignaler, mannen reser sig upp och går och stiften kommer upp i väntan på nästa besökare med ett mynt att avvara.

Men så långt har det väl inte gått, heller?

Nej. Det är en dystopisk installation av den tyske konstnären Fabian Brunsing. Han skapade ”Pay & sit” redan 2008 och diskussionerna kring företeelsen har på senare tid kommit upp i skov.

I juni i år spreds en bild via Twitter tagen utanför ett finare bostadshus i London som orsakade ramaskri i sociala medier. På en plats där hemlösa ibland sov, ett utrymme med lite skydd mot väder och vind, hade någon anlagt en matta av dubbar – utan tvekan för att hålla oöns­kade gäster på avstånd.

Det kallas ”exkluderande design”, ibland benämnt som ”disciplinär arkitektur”. Det kan finnas en skillnad: det förstnämnda handlar om att planera staden så att hemlösa, tiggare och missbrukare inte känner sig välkomna – det sistnämnda om att tvinga fram ett accepterat beteende.

Exemplen på hur det kan gå till är många, alltifrån att placera stora blomkrukor på platser där tiggare gärna sitter till borttagande av offentliga toaletter för att stoppa missbrukare från att ta sin sil. Det kan också vara musik som spelas för att störa ut en viss typ av folk eller bänkar som är så besvärliga att ingen vill tillbringa mer än några minuter på dem. Inte sällan har sirligt vassa utsmyckningar monterats där man tidigare kunde sitta.

 

Fredrik Edin, kulturredaktör på Arbetaren, upptäckte fenomenet i samband med att Malmöstationen Triangeln öppnade i december 2010 och de sittanordningar som hade installerats uppmärksammades för sin kraftiga lutning. En medborgare anmälde staden till diskrimineringsombudsmannen och sa till Expressen:

– På grund av min knäskada kan jag inte nyttja de här bänkarna. Även gamla människor som inte kan spjärna emot måste ha jäkligt svårt. Och jag har sett barn glida av för att de inte nått ned med fötterna.

I ett inslag i Sveriges Radio P4 Malmöhus berättade resenären Ariel med återhållen ilska:

– De är sköna att sitta på i fem sekunder, efter det är det asjobbigt och man kan aldrig slappna av och jag hatar dem. Idiotiska bänkar på grund av att man inte vill ha människor som ska softa på dem, det är sjukt idiotiskt. Jag kan inte ställa ned kaffemuggen, bänkarna duger inte till någonting.

Wolfgang Liepack är projektledare vid gatukontoret och berättar att förlagan på flygplatsen i Köpenhamn har funnits där länge utan klagomål.

– Bänkarna hade samma lutning som på Kastrup. I Danmark gjorde man så för att man inte ville att uteliggare skulle sova på dem, så är det inte i Malmö. Det blev ett missförstånd med tillverkaren, men när bänkarna anlände såg jag direkt att det var fel på lutningen. Vi ändrade inom två veckor, säger Liepack.

– Meningen med bänkar är att de ska utnyttjas, även av funktionshindrade. Därför hade vi också ställt krav på arm- och ryggstöd.

Triangeln-debaclet fick Fredrik Edin att börja forska i saken och nyligen presenterade han mastersuppsatsen ”The message is the medium” vid Institutionen för kommunikation och medier på Lunds universitet. På första sidan förklarar han:

”(–) en luffarsäker bänk och andra typer av exkluderande design går att betrakta som former av ideologi. (–) De döljer maktrelationer, de påverkar människors åsikter och beteenden genom sin fysiska utformning och (–) delar in män­niskor i tillräckliga och otillräckliga konsumenter. De otillräckliga demoniseras och avvisas. Uppsatsen beskriver detta som en ekonomisk rensning av moderna västerländska städer.”

”Rensning”, alltså. Så, vem är ansvarig?

– Det handlar om maktutövning, menar Edin. Rent formellt upprätthålls lag och ordning av polis och vaktbolag, men rensningen är inte en konspiration utan en ganska naturlig utveckling av kapitalismen, där konsumtionen blir allt viktigare att kontrollera. Det är farligt att tänka i termer som ”vem ligger bakom”. I den mån det finns människor att peka på så är det de politiker som ger kapitalismen friare tyglar.

– Förvånansvärt få skriver om det förutom ur ett arkitektoniskt perspektiv. Det är uppseendeväckande lite snack.

Fredrik Edin hävdar att vi lär oss att acceptera förändringarna, utan debatt. Vänjer oss vid att handla i köpcentrum där det finns få sittplatser utanför kafeterior och restauranger och noterar inte de offentliga toaletter som har försvunnit.

– Det kanske är så självklart att vi inte reflekterar över det. Sedan riktar sig åtgärderna inte mot oss vanliga konsumenter, utan mot en väldigt utsatt grupp som saknar representation som är så marginaliserade att de inte ens betraktas som konsumenter. Sedan jag började intressera mig för ämnet så har det slagit mig hur vanligt det är med exempelvis bänkar som inte går att sova på.

– Utvecklingen går rätt snabbt i Sverige. Det handlar inte bara om tågstationer utan om privatiseringar av torg och att man bygger gallerior där man i stort sett kan hitta på egna regler med ordningsvakter som kan avvisa folk som inte betraktas som konsumenter, nästan alltid missbrukare, tiggare och ungdomar i grupp. Privatiseringarna av offentliga miljöer snabbar på det.

Han anser att nyliberala idéer från 1990-talets början är grunden till det vi ser i dag.

– Ju mer ohämmad kapitalismen är, desto tydligare är utvecklingen, men det är inte en borgerlig uppfinning. Det är viktigt att komma ihåg att exkluderande design är minst lika vanlig på platser som inte är privata – platser som politiker har alla möjligheter att påverka utformningen av.

Brittiska hjälporganisationer hävdar att utestängandet är högst reellt och att det har pågått ett bra tag. I andra delar av världen är man sedan länge van vid att vissa människor rör sig i områden som andra inte får vara i. Så kallade ”gated communities” (på svenska: ”grindsamhällen”) har existerat i många år.

Vad man kanske inte tänker på är att portkoder också är ett sätt, dock accepterat, att hålla oönskade gäster utanför.

När Norrköping förra året byggde om Hörsalsparken var det uttalade syftet att skapa en plats som var ”mycket mer trygg”, som stadsträdgårdsmästare Marie Edling uttryckte saken. Människor skulle inte behöva känna sig utsatta, förklarade hon för SVT:s ”Östnytt”.

Det blev färre sittplatser och öppna ytor där inte ens barn som lekte kurragömma kunde försvinna ur någons åsyn.

”18 miljoner kronor senare har stan fått ännu en stenöken”, skrev reportern Carl Bruno Tersmeden lakoniskt, och de medborgare han talade med höll med:

– Jag tycker det ser lite tråkigt ut, måste jag säga. Jag saknar träden som fanns. Eller är det att man är gammalmodig? undrade Gunilla Swahn.

Marita Stenström konstaterade om försöket att få bort stadens oönskade:

– De hittar väl sina platser ändå och det kan lika gärna bli här som någon annanstans.

I Finspång valde man att spela klassisk musik i garaget där missbrukarna uppehöll sig, för att störa ut dem.

– Det är bara löjligt. Vi har slutat bry oss. Första dagarna var det jättejobbigt, för då tyckte alla att det var jättehögt och världens sämsta musik, men sedan så … man flyttar sig, för högtalarna är placerade på olika ställen, sade en av de icke­välkomna.

På Linköpings tågstation stängs biljettlösa ute – framför allt romer som tigger. Fredrik Edin är kritisk till att Trafikverket anser sin uppgift vara att dela in människor i grupper där de som inte anses kunna fullgöra sina uppgifter som konsumenter helt enkelt nekas tillträde:

– En tydlig uppdelning där den första gruppen ska ha det rent och snyggt och känna sig trygg medan den andra ska köras bort.

Även vid ombyggnationen av Fristadstorget i Eskilstuna gjorde man som i Norrköping: satsade på att få bort alla gömställen.

Alla är dock inte lika ärliga med sina avsikter som Dovers fullmäktigeråd Sue Jones. Till The Guardian sade hon om parkernas osköna bänkar:

– Om de var för bekväma skulle vi ha herrar och damer som tillbringade hela dagarna på dem. De avskräcker från antisocialt beteende.

I den skolan borde den så kallade Camdenbänken vara flaggskeppet. Det är en klump, men sinnrik i sin konstruktion – skapad för snabba vilopauser. Man ska inte ligga på den, det ska inte gå att göra skejttricks, det finns inga utrymmen att gömma exempelvis droger i och underlaget stöter bort sprejfärg.

Formgivaren på Factory furniture, Dean Harvey, argumenterar för sin produkt i ett mejl till DN. Camdens fullmäktige ska 2008 specifikt ha bett om en bänk som gav avlastning till trötta fötter, men som motverkade all längtan efter att uppehålla sig.

Alternativet var att ta bort alla bänkar helt och hållet, vilket Harvey menar i princip redan hade skett:

”Fullmäktige kände att det inte fanns tid eller resurser till att ständigt adressera de problem som uppstod kring sittplatserna och ville undersöka möjligheterna att designa bort problemen”, skriver Harvey och menar att det har lyckats – det finns inte längre några anmälningar om störningar kring bänkarna.

Tvärtemot vad man skulle kunna tro anser han dock att Camdenbänken inbjuder till umgänge och delning:

”Den inkluderande designen ger mer ergonomiska säten med fem olika sittpositioner. Bänken fick därför en utmärkelse av Centre for accessible environments (ungefär ’Centrum för tillgängliga miljöer’).”

Frågan blir ändå: inkluderande för vem?

För Göran Cars, professor i samhällsbyggnad vid Kungliga tekniska högskolan i Stockholm, är det inte tu tal om att Fredrik Edin har rätt: privata aktörer exkluderar gärna dåliga konsumenter. Till skillnad från Edin menar Cars dock att kommunerna anstränger sig för att göra tvärtom.

– Det finns en tendens att försöka skapa mötesplatser, som en motrörelse. De kommuner jag har jobbat med, bland andra Malmö, Stockholm och nu Kiruna, är hemskt noga med att de offentliga rum som byggs är tillgängliga för alla, att det finns en socioekonomisk blandning, hävdar han.

Kommunerna sköter sitt åtagande?

– Absolut. Man förstår att vi är på väg att bygga in oss i något väldigt farligt när vi skiktar Sverige och det hotar hela samhällsfundamentet, den sociala sammanhållningen. Kommunerna vill verkligen ha mötet mellan olika människor.

– Visst finns det en typ av folk som kan äventyra andras trygghet. Själv bor jag nära Björns trädgård på Södermalm i Stockholm och här pågår en kamp mellan A-lagare och barnen som är där för att leka. Vad gäller den problematiken måste man välja, till barnens fördel, men inte mellan fattig och rik.

Även Katarina Nylund, professor i stadsbyggnad vid Malmö högskola, ser samma negativa utveckling som Edin.

– Det offentliga rummet har blivit alltmer privatiserat och välbesökta offentliga rum hyllas, men det är till priset att det inte längre är rum för alla. Olika designlösningar och vakter stoppar folk som inte kan konsumera. För oss som har pengar fungerar det utmärkt. Vi behöver inte sitta så länge på bänkarna, om bussen inte kommer så kan vi ta en taxi.

– I Barcelona har man för att ha råd att bygga offentliga rum tagit hjälp av företagen runt omkring och de vill förstås inte riskera att det tas över av tiggare och missbrukare. I Malmö har Lilla torg kritiserats. Tidigare fanns det bänkar, alla var välkomna. I dag är det bara serveringar, du måste ha råd att vara där. Kan du inte köpa en öl eller en kaffe har du ingenting på Lilla torg att göra.

Hon upplever att segregation har blivit mer accepterad och att det urbana livet därmed har förlorat sin styrka: mångfald och möjlighet till oväntade möten.

– När kommunerna i globaliseringens tidevarv konkurrerar om att vara mest attraktiva bör man ställa sig frågan: för vem? Attraktivitetsbegreppet har blivit för snävt.

FEM EXKLUDERANDE DESIGNEXEMPELBänkar

FEM EXKLUDERANDE DESIGNEXEMPEL

Bänkar med armstöd

Armstöd underlättar när funktionshindrade vill ta sig upp eller ned, men förhindrar också nattliga sovgäster.

Blomkrukor

Det är fint med blommor, men blomkrukor kan även användas för att subtilt påpeka för tiggare att de bör flytta på sig.

Piggar i marken

Det kanske enklaste sättet att visa för människor exakt hur ovälkomna de är på en plats. En åtgärd som förklarar sig själv.

Camdenbänken

En bänk som är designad för – enbart – en kort stunds vila. Svår att klottra på och oskön att sitta på. Inga gömställen.

Lutande bänkar

Ytterligare en bänkdesign som försvårar för den som vill ligga ned på en bänk eller får för sig att uppehålla sig en stund.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.