Oktoberfest brukar betyda fryntliga européer som svingar bägare i tyska ölstugor. I år har det dessutom varit fest på börsen och i Stockholm har kurserna hittills stigit med 11 procent under månaden. Detta tyder på att köparna har återvänt till marknaden och åter är villiga att riskera sina pengar på aktier.

Hur kunde det skiftet gå så snabbt?

Reaktionerna på EU-toppmötet förra veckan var talande: när politikerna mitt i natten kom överens bestämde sig marknadsaktörerna för att nu är risken att politikerna inte kan fatta beslut borta. Världens börser rusade. Men vad besluten egentligen innebar, och risken för att genomförandet stupar på enskilda detaljer, verkar många ha blundat för.

Ett exempel: bankerna har gått med på att skriva ned 50 procent av Greklands skulder. Det är inte alls självklart. Visst, representanter för banker som har stora investeringar i grekiska statspapper har suttit med och diskuterat med politiker och statstjänstemän. Dessa banker har uppenbarligen kommit fram till att det är bättre att få tillbaka hälften av pengarna än att kanske inte få några alls.

Men bankföreträdarna har inga befogenheter att sluta överenskommelser som är bindande för alla privata aktörer som har krav på Grekland.

Om det nu är så att din pensionsförvaltare har köpt grekiska statsobligationer och sedan försäkrat dem hos ett försäkringsbolag, ska pensionsförvaltaren då gå med på att bara få hälften? Eller ska förvaltaren tänka på dig, alltså sin kund, och kräva att få lösa in sin försäkring? Det här och liknande knivigheter är detaljer som förstås måste redas ut. Sådant tar tid och det finns utrymme för bakslag.

Det gäller också förhoppningen att givmilda kineser ska rädda Europa som de nu verkar rädda Saab.

Det finns i stället andra förklaringar till att börsen gått starkt i oktober. En är att bolagsrapporterna generellt varit bra, men det var väntat. En annan är att det snarare handlar om att livbolagen nu är färdiga med att sälja aktier, som de tvingats göra för att leva upp till reglerna. När försäljningarna är klara finns helt enkelt inte längre samma utbud av aktier på marknaden.

Då räcker det med att några hyfsat stora placerare vågar trotsa sensommarens deppighet och börja köpa för att indexen ska ticka upp. Till det kommer de riktiga dysterkvistarna som räknat med att halva Sydeuropa går i konkurs och positionerat sig för fortsatta börsnedgång och därför blankat. De har alltså lånat aktier de inte äger för att först sälja dem och sedan köpa tillbaka dem med vinst när de blivit billigare. När aktierna tvärtom har stigit i värde har denna grupp finansmatadorer hamnat i ett läge att de måste täcka upp sina positioner och ta förlusten att köpa aktier.

Den riktigt skakiga börsen var i somras, då det såg väldigt illa ute även i USA. Sedan dess har den Nordamerikanska konjunkturen återhämtat sig. Det politiska käbblet på andra sidan Atlanten lär dock återuppstå så fort någon viskar det förbjudna ordet ”skattehöjning” som lösning på statsskulden. Men USA kan alltid trycka nya pengar om någon långivare vill ha betalt.

Det Europa gör med förra veckans överenskommelse är att köpa sig mer tid. Och tid är viktigt. Till exempel kan bankerna lägga ytterligare kvartalsvinster på hög för att stärka sitt egna kapital. De länder som vet att de måste hjälpa sina banker får tid på sig att ta fram sådana planer. Börjar det kärva i detaljerna går det dessutom säkert att flytta fram datumen när olika åtgärder ska vara genomförda.

Slutligen är det intressant att konstatera hur utskälld den så kallade högfrekventa handeln, eller robothandeln, var när kurserna rasade i augusti. I oktober har det varit näst intill knäpptyst om den. Är robothandeln bara skadlig när börsen går ned?

Det påminner om hur farliga datorerna var i slutet av 1980-talet, när automatiska säljorder utlöstes och spädde på börsfall.