Kaos på finansmarknaden och devalveringshets hör till riskerna om euron kollapsar. Men i stället för splittring kan skuldkrisen leda till att banden mellan euroländerna stärks med en mer gemensam finanspolitik.
Ett år har gått sedan Grekland fick sitt nödlån på 110 miljarder euro och lovade att rycka upp sig. Men landet har inte lyckats. Korruptionen sitter djupt och högt upp i byråkratin. Skatterna kommer inte in och privatiseringar dröjer.
Och Grekland är inte ensamt. Irland och Portugal har redan nödräddats. Näst på tur kan bli Spanien. Eurokrisen är vid fullt liv.
Nu kraxar olyckskorpar att den gemensamma valutan närmar sig kollapsens rand. Att ha en valutaunion utan gemensam finanspolitik går inte, hävdar de. Inte heller håller det att ha samma valuta i länder med så olika ekonomiska villkor, där de mer välskötta får rädda syndarna.
Men även om euromissnöjet pyr i de folkliga lagren på sina håll ser inte euron hotad ut hittills. Den har hållit sitt värde ganska bra mot dollarn i stormen, vilket tyder på styrka.
Men låt oss leka med tanken. Vad händer om euron försvinner och de nationella valutorna återinförs? Den mest konkreta förändringen är att plånboken för resenären måste utvidgas med några fack för att rymma fler valutor. Till det kommer att företag återigen måste säkra sig mot valutasvängningar vid handel i euroområdet. Det skulle framför allt bekymra små och medelstora företag.
Till att börja med skulle förmodligen också kapitalrestriktioner behövas sättas in för att hindra finanspolitiskt kaos. En introduktion av 17 nygamla valutor är som gjort för att spekulera i. Nackdelen med kapitalrestriktioner är att de kan lägga band på farten i ekonomin.
På längre sikt finns dessutom risker att länderna triggar i gång varandra i en devalveringsvåg för att vinna konkurrensfördelar när ekonomin viker.
Ett tillbakabyte till de nationella valutorna skulle också ta tid och kosta pengar. Nya banksedlar ska tryckas, mynt präglas, priser märkas om, restaurangmenyer tryckas om, bankomater anpassas och valuta växlas in. Allt det kostar pengar.
Dessutom krävs förändringar i EU:s fördrag och därmed också nya uppslitande folkomröstningar. Lägg till det den politiska prestige som har lagts i europrojektet och som riskerar att förvandlas till politiska slitningar om det kollapsar.
En annan, kanske troligare, möjlighet är att Grekland lämnar det eurosamarbete man bluffade sig in i och att valutaunionen som fortsätter med sexton medlemmar. Det skulle förmodligen stärka den europeiska valutan, men också smärta den europeiska banksektorn då Grekland skulle skriva av sina lån.
Ytterligare ett scenario skulle vara att de euroländer som går bäst bryter sig loss och bildar en egen valutaunion.
Men politikerna lär inte ge upp europrojektet än på ett tag. Nästa steg ser ut att bli att kraven på Grekland höjs ännu ett snäpp och att mer pengar lånas ut.
Att göra ständiga brandkårsutryckningar för att rädda krisländer håller dock inte i längden. Ett resultat av skuldkrisen kan bli att eurosamarbetet i stället för att splittras tvingas knyta ännu tätare band. Många menar att för att en valutapolitisk union ska fungera krävs också en samordnad finanspolitik och tuffare krav på budgetdisciplin. Steg har redan tagits i den riktningen. Men även detta är politiskt kontroversiellt.