DN Ekonomi möter Fátima Valério utanför Orientestationen i Lissabons utkant. En symbolladdad mötesplats. Santiago Calatravas futuristiska mästerverk i glas och stål byggdes inför världsutställningen i Lissabon 1998, en period som portugiserna i dag nostalgiskt minns som en avlägsen guldålder. Portugal var på väg in i euron och alla trodde på en ljusnande framtid. Här vid Orientestationen skulle snabbtåget från Lissabons nya flygplats ha sitt första stopp.
Men det blir ingen ny flygplats. Den planen har lagts på is när Portugal nu stramar åt för att få ner budgetunderskottet och lugna oroliga finansmarknader.
Fátima Valério, 47, är livsmedelsingenjör och mellanchef på konsumentvarujätten Unilever, som har en glassfabrik utanför Lissabon. Hon är på väg till livsmedelshallen under den väldiga shoppinggallerian mitt emot stationen.
– Maten är billig där, säger hon, och Fátima Valério är inbiten prisjägare och slantvändare, ”jag älskar extrapriser”.
När tyska lågpriskedjan Lidl kom till Portugal för tio år sedan började hon genast shoppa där.
Det var hon rätt ensam om då. Hennes vänner skrattade åt henne, säger hon, liksom de gjorde när hon installerade automatiska strömbrytare i hemmet för att spara el.
Men det var under millennieskiftets korta portugisiska guldålder. Eurointrädet 1999 blev rena bingovinsten för Portugal. Räntorna, som i början av 90-talet var uppe i 10–12 procent, sjönk till 2 procent. Det blev billigt att låna, både för företag och privatpersoner, både till investeringar och konsumtion. Hos den tyska lågpriskedjan hade Fátima Valério nästan bara sällskap av de riktigt fattiga.
– Men i dag, säger Fátima, i dag går alla till Lidl. För nu tittar alla på priserna och tänker på vad saker kostar! För tre, fyra år sedan brukade folk visa upp dyra kläder de köpt och skryta med vad de kostade. I dag skryter de när de hittat något billigt på rea.
För trots euroinjektionen har Portugal haft låg tillväxt hela 2000-talet. Stora strukturproblem har inte tacklats säger ekonomer och företagare som DN Ekonomi talar med i Lissabon. Ett trögt och otympligt domstolsväsen som bromsar allt (Fátima berättar att hon och hennes man fick vänta sex år för att få bygglov för sitt hus). En stel arbetsmarknad med en arbetskraft som är Europas sämst utbildade och därför har svårt att möta förändringar.
– På glassfabriken, berättar Fátima Valério, finns det många anställda i samma ålder som jag som bara gått fyra år i skola.
Själv tror hon stenhårt på utbildning. När glassfabriken för några år sedan var nära att läggas ner uppgraderade hon sin examen och utbildade sig dessutom till akupunktör. Hennes man Rui Fernandes är lärare men trollar på fritiden och har deltagit i internationella tävlingar. Sina två söner har paret satt i privatskola.
– Vi är flexibla. Blir vi av med jobben kan vi göra något annat, säger hon.
Just då kommer maken med sönerna Joao och Luis som han hämtat vid skolan. Rui Fernandes arbetar med barn med handikapp och särskilda behov. Regeringens åtstramningspaket känns av i skolan, säger han. Det har blivit ”mycket mindre pengar till skolorna” och lärarna är ”mycket, mycket arga”. 90 procent av dem deltog i torsdagens generalstrejk mot åtstramningen. Handikappade barn drabbas inte i skolan, men på andra områden. En institution för barn med cp-skador har exempelvis fått minskade resurser, berättar han.
Och själv kommer han som andra offentliganställda att få sänkt lön det kommande året. Samtidigt som en 2-procentig momshöjning gör allt dyrare.
– Nu måste vi vara ännu mer försiktiga, säger Fátima bistert. Ingen mat får förfaras, inget får kastas bort!
Bakom gallerian slår floden Tejos vågor mot stranden. Ekonomin är som vågorna, säger Fátima, den stiger och sjunker:
– En ekonomisk kris är något mycket dåligt. Men vi kanske kan lära oss något av den, lära oss hur vi ska sköta saker bättre.