Planerna på att slå samman danska och svenska posten är en politiskt riskfylld affär för regeringen. Kriserna hittills i fusionsarbetet är bara ett smakprov på vad som väntar om affären verkligen blir av.
Redan i inledningsskedet har postfusionen stött på problem. Affären hotas av anmälan till Konstitutionsutskottet (KU) och huvudarkitekten bakom den planerade sammanslagningen, Erik Olsson, har fått sparken som vd för svenska Posten. Datumet för det planerade samgåendet har fått skjutas fram i tiden.
Att slå samman bolag från olika länder är inte lätt, inte ens i Norden. Många minns dåvarande näringsminister Björn Rosengrens förklaring i KU till varför fusionen mellan Telia och Telenor sprack. Det var norrmännens fel, vilket nog var en sanning med modifikation. En viktig förklaring till kollapsen var att bolagen var statliga och att det svartsjukt slogs vakt om arbetstillfällen i Sverige och Norge.
Även om svenskar och danskar lyckas komma överens om de sista detaljerna om Superposten återstår nästa utmaning: att få de två nationella postbolagen att tillsammans bli mer värt än var och en för sig.
Den tredje största ägaren i Superposten blir brittiska riskkapitalbolaget CVC, en ägare som svenska Posten får på köpet eftersom danska staten tidigare har sålt drygt 22 procent av danska posten på auktion. CVC:s ägande har ett bäst före-datum och riskkapitalbolaget vill sälja inom fem år. Trots att CVC är den minsta ägaren viker sig de danska och svenska regeringarna för det här kravet och planerar för börsnotering. Annars blir det nämligen ingen postfusion.
Med en så pressad tidsplan måste förändringarna forceras fram. Det bäddar för rejäla spänningar mellan ägarna.
Det krävs hårda nypor för att nå den utsatta miljarden i besparing som fusionen ska ge, men också för att få Superposten klar för börsen.
Förutom att tillväxten måste öka, måste kostnaderna skäras ner för att lönsamheten ska bli bättre. Kostnaderna är till största delen löner och det betyder att jobb kommer att försvinna. Den svenska postverksamheten är till stor del effektiviserad, men i Danmark finns mycket kvar att göra.
Nya Posten får drygt 50.000 anställda, varav över 30.000 i Sverige. Trots att huvudkontoret hamnar i Stockholm, är det naivt att tro att den svenska verksamheten skulle klara sig undan uppsägningar med argumentet att den svenska Posten redan har sparat.
Självklart gagnar ett högt värde på Superposten även skattebetalarna på båda sidor om sundet men en hård omstrukturering av en av Nordens största arbetsgivare är inget politikerna plockar poäng på bland väljarna.
Så varför ska affären genomföras? Att slå samman Posten med sin danska motsvarighet är logiskt men absolut inte nödvändigt just nu. Konkurrensen på logistikmarknaden är hård och väntas öka ytterligare när postmarknaderna i Europa ska avregleras 2011. Men svenska Posten står ändå stark i dag som ensamt bolag, trots att de lönsamma brevvolymerna minskar och konkurrensen är jobbig. Posten går alltså inte under utan partner vare sig nästa år eller året därefter, eller ens om tio år. Man kan undra varför näringsminister Maud Olofsson har så bråttom att hon kohandlar med riskkapitalister om att få privatisera.
Svenska arbetstillfällen ska inte subventioneras eftersom det utarmar konkurrenskraften, men som ensam ägare kan staten ändå välja när och hur en försäljning av ett bolag ska gå till.
Maud Olofssons genväg till en privatisering av Posten bäddar för en rad politiska fallgropar. Förutom kostnadsjakt och tidsbrist kan också ersättningsfrågor till ledningen bli en het potatis. Som andra riskkapitalbolag har CVC för vana att arbeta med stor andel rörliga ersättningar för att få ledning och styrelse att prestera. Att förklara varför Postens ledning ska få berika sig vid den kommande börsnoteringen är en pedagogisk uppgift av stora mått för näringsministern.
Har Maud Olofsson tur kommer affären inte att lämna ritbordet eftersom CVC och danska staten har svårt att göra upp om hur mycket respektive part ska äga i nya Posten.