Den nya finanspakten, som lanserades vid EU-toppmötet, handlar främst om skärpt disciplin i euroländernas statsbudgetar. Reglerna i pakten ska hind­ra fler övertramp av det slag som har skadat förtroendet för eurosystemet. Därför skärps kraven på budgetbalans, samtidigt som det ska bli lättare att utkräva böter av dem som syndar.

Detta kan hjälpa till att stabilisera de offentliga finanserna, men först på längre sikt. För många euroländer är det en lång väg från dagens stora budgetunderskott till att uppfylla den nya regeln att det strukturella underskottet får motsvara som mest 0,5 procent av BNP (se grafiken). Maximalt accepteras underskott på 3,0 procent, även om kryphålet finns att en kvalificerad majoritet kan besluta om undantag.

Men med dessa regler löser man inte dagens problem. Förhoppningen finns visserligen att räntorna i euroområdet ska sjunka när finansmarknaderna uppfattar att det i fortsättningen ska råda ordning och reda. Hittills – när en vecka har gått – märks dock ingen sådan effekt, utan de flesta marknadsräntor förblir höga.

Inte heller finns några tecken på att Europeiska centralbanken, ECB, skulle vara beredd att i princip obegränsat utöka sina köp av statsobligationer från utsatta euroländer som Italien och Spanien – vilket många har hoppats på.

Även avsikten att upprätta en ”brandvägg” mellan krisländerna i Sydeuropa och övriga euroländer kan visa sig svår att förverkliga. En ny permanent räddningsfond med ytterligare 500 miljarder euro ska stå redo från juli 2012, men det är oklart varifrån pengarna ska hämtas. I nuvarande fonden EFSF har en stor del av pengarna redan gått åt.

EU-länderna ska tillsammans pumpa in 200 miljarder euro i Internationella valutafonden, IMF, för eventuella nödutryckningar – men på flera håll verkar man nu vara ovillig att bidra. En del andra IMF-medlemmar, däribland USA, har markerat att Europa borde ha råd att lösa sina egna problem och vill inte skjuta till resurser.

Vid ett EU-toppmöte, som tidigarelagts till februari nästa år, kanske något klarnar. Men åtminstone fram till dess har varken eurosystemet eller IMF tillräcklig kapacitet att klara ett akut hjälpbehov från så stora ekonomier som Italien eller Spanien. De pengar som nu finns räcker inte för att sätta ihop ett stödpaket av sådant slag som tidigare har gått till Grekland, Irland och Portugal.

Frågan blir därför vad ECB skulle göra om Italien, trots ansträngningarna från Mario Montis teknokratregering, hamnar i en akut nödsituation. Risken finns att det visar sig omöjligt för staten att ta upp nya lån när de gamla lånen löper ut. I så fall kan den väldiga italiens­ka statsskulden inte längre hanteras.

Inget är hittills klarlagt om hur man då ska undvika en finansiell kollaps, med väldiga återverkningar för Italien, Europa och övriga världen. Alla hoppas förstås att inget sådant ska hända. Men hotet kan inte negligeras, vilket gör att osäkerheten består.

Utsikterna blir inte bättre av att EU-länderna står splittrade, sedan nya finanspakten genomdrevs som ett mellanstatligt avtal där det ännu är ovisst vilka länder som kommer att finnas med. Spänningarna mellan Tyskland och Frankrike på ena sidan och Storbritannien på den andra har fått till följd att EU-fördraget är delvis satt ur spel. I stället råder en konstitutionell röra, där uppslitande politiska strider kan väntas ta uppmärksamhet från de ekonomiska bekymren.

Bristen på ett samlande europeiskt ledarskap gör den redan svåra situationen ännu mer komplicerad. I andra länder vill man inte att besluten ska dikteras av tyska förbundskanslern Angela Merkel och franske presidenten Nicolas Sarkozy. Men samtidigt gäller det att EU och eurosystemet överlever – och helst kommer ut stärkta när krisen är slut.