Efter en plågsam tid med fritt fall i ekonomin känns nolltillväxt som en lättnad. Under våren upphörde raset, både i Sverige och i de flesta andra länder. Hos oss var produktionsnivån helt oförändrad mellan första och andra kvartalet, medan den steg med blygsamma 0,3 procent i Frankrike och Tyskland.
Detta har räckt för att ge upphov till jubelrop om att recessionen redan nu är avslutad. Också i USA och Storbritannien, som fortfarande visar minussiffror, har nedgången avtagit. Överallt spanar man efter ”gröna skott” som ska bekräfta att en vändning är nära förestående.
Så långt ser läget betydligt bättre ut nu än före sommaren. Men att botten är nådd betyder att mycket av krisen ännu återstår. Hösten och vintern kommer att präglas av att företag går omkull och många jobb försvinner. För dem som nu ska ut på arbetsmarknaden är läget minst sagt dystert.
För de flesta människor är sådant viktigare än om BNP-utvecklingen vänder svagt uppåt. Det dröjer ju innan en sådan produktionsökning blir märkbar annat än i statistiken. Företagen utnyttjar litet mer av sin lediga kapacitet, men fortfarande är det mycket som står stilla.
Småningom blir det tydligare att något håller på att hända. Men först behöver företagen höja sin produktivitet, alltså åstadkomma mer med hjälp av befintliga resurser. Betydligt senare kan det bli aktuellt med nyanställningar och investeringar, som behövs för att konjunkturen ska lyfta.
Situationen är ungefär densamma i åtskilliga länder. På många håll har hushållen behov av att minska sin skuldsättning innan efterfrågan kan komma i gång. De offentliga finanserna är samtidigt hårt ansträngda och i behov av sanering.
Än så länge är ingen beredd att ta på sig rollen som draglok för den globala ekonomin och sätta fart på världshandeln. För ett exportland som Sverige betyder det att återhämtningen kommer att gå trögt. Hemmamarknaden räcker inte, oavsett hur starka konjunkturstimulanser som sätts in.
Regeringen, som för tillfället är samlad vid Harpsund för budgetöverläggningar, kan satsa mer på att motverka ökningen av arbetslösheten. Tillfälligt extra stöd till kommunerna är i så fall en lämplig åtgärd, vid sidan om arbetsmarknadspolitik.
Men det är betydligt svårare att påskynda en återhämtning ur krisen – hur gärna man än skulle vilja. Hushåll och företag förhåller sig ganska avvaktande till stimulanser och är inte beredda att sluka allt. Alla vet att de i längden inte kan luta sig mot staten utan måste kunna stå på egna ben, även om krisen drar ut på tiden.
Det väntas ta flera år, kanske fram till 2012 eller 2013, innan Sverige är tillbaka på den produktionsnivå som rådde före det senaste årets ras (se grafiken). Men det dröjer betydligt längre innan BNP-tillväxten tar verklig fart och sysselsättningen blir lika hög som före krisen.
Spåren efter 1990-talskrisen förskräcker: BNP-utvecklingen nådde inte upp till sin gamla bana förrän fram mot millennieskiftet, då det snart blev dags för nästa kris. Det tog närmare 15 år att återta nedgången i antalet sysselsatta, och arbetslösheten kom aldrig ner på sin tidigare låga nivå.
Den gången hade Sverige ändå hjälp av att omvärlden inte befann sig i kris. Nu går det troligtvis trögare, vilket gör krisens efterverkningar mer långvariga. Medan nedgången var kortvarig och brant, så ser uppgången ut att bli utdragen och flack.
Därför är det svårt att dela DN-kollegan Anders Bollings uppfattning (framförd på DN Debatt den 10/8) att vi om några år kommer att konstatera: ”men det här var ju inte så farligt.” Även om välståndet är mycket högre i dag än tidigare decennier, så har ekonomin inte under hela efterkrigstiden gått igenom en så allvarlig störning. Inte någon gång tidigare har heller så massiva insatser gjorts för att häva en finanskris.
Utan dessa motåtgärder hade det kunnat bli ännu värre, kanske en depression liknande vad som inträffade på 1930-talet. Vi ska vara glada att det inte gick så illa, men samtidigt inse att fler påfrestningar väntar om hörnet.