Kriget i Georgien visar hur Ryssland, efter tio år med ekonomiska framsteg, har återupptagit sina stormaktsambitioner. För första gången sedan Sovjetunionens fall låter man sina trupper gå in i ett annat land. Oron sprider sig, från de närmaste grannarna som Ukraina och de baltiska staterna till alla europeiska länder som är beroende av rysk olja och gas.
Det är med stöd av en stärkt ekonomi som den ryska ledningen vågar gå så hårt fram. Kriget i Tjetjenien på 1990-talet fördes på eget territorium och fick inga större internationella återverkningar. Men denna gång riskerar Ryssland en nedkylning i de ekonomiska relationerna, där man bland annat ställs utanför G8 - samarbetet mellan de viktigaste industriländerna - och inte kommer in i världshandelsorganisationen WTO.
Dessa följder tycks dock premiärminister Vladimir Putin och kretsen kring honom vara beredda att ta. De har redan visat sitt minskade intresse för utländsk närvaro, främst inom olje- och gassektorn. För tillfället håller de på, med hjälp av brottsanklagelser, att mota ut den brittiske vd:n för samriskbolaget TNB-BP.
Sådant kan Ryssland tycka sig ha råd med. Sedan finanskrisen i slutet av 1990-talet har ekonomin stabiliserats. Under Putins presidenttid har man haft stora överskott i statsbudgeten och byggt upp en av världens största valutareserver. Tillväxten har varit stark: produktionen per invånare är i dag värd mer än fyra gånger så mycket som för tio år sedan.
Allt detta har gjort Ryssland attraktivt för utländska investerare, som ser hur en ekonomi under uppbyggnad erbjuder stora möjligheter. Det har också funnits ett starkt europeiskt intresse, exempelvis från Tyskland och Italien, att säkra sig för ryska leveranser av olja och gas.
På kort sikt kan omvärlden därmed hamna i ett underläge gentemot Ryssland, som har fått fler påtryckningsmöjligheter. Det är enkelt att hota med nationaliseringar av utländska företag eller att strypa olje- och gasledningar till länder som framför kritik.
Men längre fram blir det Ryssland som hotas av kollaps. Landets ekonomi är ensidigt beroende av råvaror, vilket ger begränsade utvecklingsmöjligheter. Produktiviteten växer långsammare än i andra tillväxtekonomier, vilket gör ekonomin sårbar - exempelvis för ett prisfall på olja.
Skillnaden är stor mot de andra så kallade Bric-länderna - Brasilien, Indien och Kina - där näringslivet har breddats och det finns en fungerande tillverkningsindustri. För Ryssland, som har stora eftersatta investeringsbehov, blir det en hämsko om utländska företag avskräcks från att komma och föra in sina kunskaper. Nuvarande exportinkomster räcker i längden inte för att betala en växande import.
Ryssland har dessutom befolkningsutvecklingen emot sig. Ryssarna blir redan allt färre: på femton år har folkmängden sjunkit med sex miljoner människor. Någon ljusning är inte i sikte, utan trenden pekar brant nedåt under de kommande decennierna.
Fram till 2025 beräknas antalet ryssar i yrkesaktiv ålder minska med cirka 20 procent, enligt en FN-prognos. I Indien väntas ökningen under samma period bli omkring 36 procent och i Brasilien runt 20 procent, medan Kina ligger nära nog konstant.
För Rysslands del handlar det om både låga födelsetal och en hög dödlighet, inte minst bland medelålders män. Trender av det slaget, som har att göra med människors levnadsvillkor, är svåra att ändra på. De politiska makthavarna kan varken tvinga kvinnorna att föda fler barn eller männen att avstå från vodkan.
Ekonomiskt kommer Ryssland att falla tillbaka, såvida man inte snabbt lyckas utveckla sitt näringsliv och höja produktiviteten. Men det kräver utländsk medverkan och en större öppenhet mot omvärlden. Förutsättningarna är betydligt sämre i dag än före de senaste veckornas krigshandlingar.
Militärt kan Ryssland likväl förbli ett allvarligt hot mot sina grannländer. För Georgien och andra är det ingen tröst att ryssarna gör sig själva till förlorare, när alla konsekvenser ska vägas in.