De flesta euroanhängare har hukat i det oväder som rasat sedan skuldkrisen blev akut, medan kritikerna haft stormvindarna i ryggen. En av de experter som själv kallar sig eurooptimist är Lars Jonung, lundaprofessor i nationalekonomi och sedan i somras ordförande i Finanspolitiska rådet.
Jonung har tidigare bland annat varit forskare vid EU-kommissionen. Kanske är det den erfarenheten som gett honom ett delvis annat perspektiv på eurokrisen än det som rymts i rubrikerna det senaste halvåret.
Ordet kollaps har använts flitigt i rapporteringen, och inte sällan har man fått intrycket att eurosamarbetet varit bara veckor från att spricka. Det är en beskrivning Lars Jonung inte går med på. Han undrar vem som vinner på att piska upp panikstämning, för han kan inte se någon omedelbar ”sprängpunkt” i eurosamarbetet.
– En valuta spricker när den politiska viljan försvinner. Det är det kitt som håller den samman. I dag finns inte i något euroland något alternativ som attraherar, menar Jonung.
– Att lämna euron skulle betraktas som ett totalt misslyckande för landet i fråga, att man inte kunnat upprätthålla den disciplin och genomföra den modernisering som ett medlemskap i euron innebär.
I en färsk alleuropeisk opinionsmätning som ska presenteras i slutet av veckan och som Lars Jonung tagit del av i samband med ett forskningsprojekt framgår att den grekiska allmänhetens stöd för euron ökade under krisen, åtminstone fram till i våras.
– Man gör inte euron till syndabocken. Hade mätningarna visat ett växande missnöje med euron hade det varit en mycket allvarligare situation.
Om euroländerna tar sig igenom stormen och det blir en reformvåg i Sydeuropa kan krisen visa sig stärka valutan, tror Lars Jonung. Flera amerikanska ekonomer har tidigare spått att euron skulle gå förbi dollarn som världsvaluta i slutet av 2010-talet. Det kan fortfarande bli så, menar EMU-experten.
– Jag är optimist. Krisen kan stärka valutan. Jag tycker alla tecken tyder på det. Men jag hoppas att det inte blir en för kraftig förstärkning, för Europa behöver konkurrenskraft gentemot Japan och USA.
Men om det otänkbara trots allt skulle inträffa, om eurosamarbetet bryter samman, vad skulle då komma i stället? Kort efter det att eurons sedlar och mynt sett dagens ljus i början av seklet skrev Lars Jonung en rapport för EU-kommissionen där han blickade fram mot 2010. Han listade där alla de risker och spänningar vi nu blivit varse. Men han redde också ut vad som skulle hända om euron aldrig hade lanserats. Slutsatsen var att EU-politiken sannolikt till syvende och sist ändå strävar mot en låsning av valutakurserna, om inte EU-samarbetet i stort ska lösas upp.
– Min prognos är att det efter katastrofen skulle träda fram en ny typ av valutaunion, likt en fågel Fenix ur askan. Den skulle då förmodligen bestå av ett mindre antal länder med större likhet och mindre inneboende spänningar.
Det har genom historien funnits en flora av valutaunioner med varierande upplägg. Sverige, Norge och Danmark lyckades exempelvis hålla en gemensam valutaregim i 40 år fram till första världskriget. Men euroområdet är unikt. Det är första gången som demokratier har överlämnat penningpolitiken till en gemensam centralbank och samtidigt behållit kontrollen över finanspolitiken, alltså makten att bestämma över statsskulden. Det senare har skapat en inbyggd spänning och är grunden till dagens problem.
Konstruktörerna var väl medvetna om dilemmat, i synnerhet de tyska arkitekterna. Lösningen hette stabilitets- och tillväxtpakten. Länderna lovade att hålla statsskulder och budgetunderskott i schack. Det var vad som behövdes för att hålla samman euron.
– Problemet var bara att politiska hänsyn gjorde att man redan från början tummade på paktens regler.
Det var inte bara greker och italienare som fuskade, utan i ett skede också tyskar och fransmän, vilket inte ökade trovärdigheten. Efter finanskrisen 2008 svällde underskotten till ohållbara nivåer, med känt krisresultat.
I fredags nådde EU-ledarna den senaste i en rad överenskommelser för att komma ur härvan.
Är inte det man beslutat om nu misstänkt likt den gamla stabilitetspakten, fast med lite vassare tänder?
– Jo, så tolkar jag det. Men jag ser det som en läroprocess. Man prövar och testar och försöker komma fram till en mer hållbar situation. Allt detta äger rum inför öppen ridå. Det är kanske inte det klokaste beslutet som kommer först. Man får tänka på att detta är 27 demokratier, och varje land har sina preferenser. Men det är mycket bättre att de träffas i krismöten än att de möts i ett mer krigiskt tillstånd.
Faktum är att den stabilitet och förutsägbarhet som fasta växelkurser ger ständigt har lockat. Historiskt har de fasta kurserna varit normen, påpekar Lars Jonung. Trots att man gång på gång tvingats överge dem – Bretton Woods, valutaormen, knytningar till D-marken och dollarn – har nya kopplingar mellan valutor inrättats.
– För många länder är vinsterna med fast växelkurs större än kostnaderna, särskilt för små öppna ekonomier som Singapore, Sverige, Danmark eller Schweiz. Det underlättar handel och finansiell integration. Ju större landet är, som Ryssland, Japan, Brasilien eller USA, desto större argument finns det för rörliga kurser.
Det som gällt de senaste 20 åren, att vi haft rörliga kurser mellan dollarn, yenen, pundet och euron, är historiskt en märklig sak. Men det har tillkommit en faktor: Länderna har infört inflationsmål.
– I och med det har man fått om inte fasta växelkurser så i alla fall relativt små justeringar i kurserna, säger Lars Jonung.
Det gäller även Sverige, vars penningpolitik ”har skuggat” Europeiska centralbanken.
Att skapa en valutaunion är en konstant pågående bygge där politikerna lär sig hantverket efter hand, konstaterade Lars Jonung i en annan rapport, som han skrev innan euron sjösattes. Man kan bara vara säker på en sak, menade han, och det är att den europeiska valutaunionen ”kommer att utvecklas på ett sätt som skiljer sig från de existerande planerna”.
Tolv år senare är den slutsatsen svår att ifrågasätta.