När USA:s kreditvärdering i somras sänktes från det högsta till det näst högsta betyget av ett av de stora kreditvärderingsinstituten väckte det starka känslor, men det fick inga omedelbara effekter på ekonomin.
Nu när euroländerna är i krisens fokus ser oron för sänkta betyg ut att vara större bland de berörda länderna. För tillfället kretsar spekulationerna mycket kring Frankrike, som i dag ges toppbetyg.
Den franska ekonomin är i grund och botten stark, om än inte fullt så stark som Tysklands. Men Frankrike anses tillsammans med Tyskland vara yttersta garant för att de verkliga krisländerna i eurozonen räddas, och om alltför mycket ”garanti” lastas på Frankrike kan de som lånar ut pengar börja tvivla på den franska förmågan att klara det finansiella ansvaret. Det skulle kunna sänka betyget.
Då stiger räntorna som Frankrike måste betala för att ta lån, och det gör det ännu svårare för landet att klara sina åtaganden. Det riskerar att bli en ond cirkel.
– Ett sänkt betyg skulle skicka en signal om att det behövs mer pengar för att klara euroområdets skuldkris. Det läge vi befinner oss i nu är känsligt, säger Annika Winsth, chefekonom på Nordea, till DN.se
Omvänt: vad krävs för ett euroland som Spanien, Italien eller Grekland att klättra på betygsskalan?
– Man ska vara försiktig när man jämför länderna. Alla har inte samma slags bekymmer. Man har skulder och obalanser, och sedan kan man hantera dem på olika sätt.
– Italien har egentligen förutsättningar att hantera problemen om man bara vidtar åtgärder för att minska statsskulden. Vår bedömning är att Grekland inte har det. Där måste man kanske skriva ned skulderna mer än man gjort, säger Winsth.
Det som får alla finansministrar att kallsvettas är att räntan höjs på de lån staten behöver ta. När ekonomin svajar är det räntan på lån med långa återbetalningstider, i regel tio år, som brukar bli högst. Ju lägre kreditbetyg, desto högre långränta.
En psykologisk gräns som alla är rädda för är nivån sju procent.
Hur dramatisk är den beryktade sjuprocentsnivån?
– Det är också olika i olika länder, men vid den nivån har andra EU-länder behövt hjälp utifrån för att klara finanserna.
I blickfånget för räntediskussionen finns i dag Italien. Det är världens tredje största marknad för statsobligationer – ett slags intyg på att man lånat ut pengar till landet – och till våren går italienska statens lån för 200 miljarder euro ut och ska förhandlas om.
– Man kan låna upp de första delarna till en hög ränta. Och allt lånas inte på tio år. Men långsiktigt kan man inte ha de här nivåerna.
För Irland krävs fortfarande en högre ränta än för Italien. Men den irländska långräntan har fallit drastiskt från 12 till 8 procent på bara tre månader. Annika Winsth framhåller att regeringen i Irland har genomfört reformer och andra åtgärder mot skuldkrisen, och därför kommer finansmarknadernas förtroende sakta tillbaka.
Detsamma gäller Baltikum. I Lettland har tioårsräntan gått ner från nästan 14 procent i januari 2010 till 5,6 procent i dag, vilket är under Spaniens nivå.
– I de sydeuropeiska länderna har man lovat att göra saker men ännu inte uppfyllt löftena, så där har marknaden inget förtroende, säger Winsth.
– Marknaden behöver få information här och nu om att man är på väg åt rätt håll.
Till hur stor del sätts räntan på grund av ekonomiska förhållanden och till hur stor del på grund av psykologi?
– Det är mycket psykologi. Just nu är det mesta styrt av händelser och politiker. Säger politikerna rätt saker så blir det lite lättare, får man fel signaler blir marknaden stressad.
– Den obeslutsamhet som finns nu kostar tillväxt. Aptiten på risk minskar för varje dag.
Hur fort kan det vända om politikerna börjar fatta drastiska beslut mot krisen?
– När det väl vänder tror jag det går ganska fort. Många investerare ligger där de inte önskar att de låg. I dag är det väldigt svårt att hitta avkastning. Börsen är osäker och räntorna är nere på extremt låga nivåer. Många behöver byta fot.