SJ har de senaste tio åren varit en politisk experimentverkstad. De huvudansvariga ministrarna är dåvarande näringsminister Björn Rosengren (s) och nuvarande Maud Olofsson (c). Politiken har bidragit till att sätta SJ i kris. En viktig del rör underhållet.
Den första januari 2001 var SJ historia. I stället för affärsverket fanns nu SJ AB. Ledningen förklarade att SJ numera inte betydde Statens järnvägar utan SJ, inget mer.
Visserligen ägdes aktierna av staten, men ägaren kunde lika gärna vara privat. Bolagiseringen drevs igenom av näringsministern Björn Rosengren med stor kraft.
Affärsverket styckades upp i sju separata bolag. Bland annat hamnade underhållet i Euromaint AB. Rosengren och hans statssekreterare hade planer på att sälja och börsnoterade de nya bolagen.
Det nya SJ förlorade kontrollen över underhållet, och dåvarande vd:n avgick bland annat på grund av detta. Flera X 2000 fick senare tekniska problem på grund av underhållsbrist.
I dag är SJ ett litet bolag med relativt små tillgångar.
Godstågen, fastigheterna, underhållet, städningen, dataenheten är borta.
Ett syfte med att bolagisera underhållet var att få konkurrens för att pressa priset och öka kvaliteten. Problemet var bara att det hittills knappt funnits någon konkurrent. Euromaint ägs nu av riskkapitalbolaget Ratos och gjorde förra året en rekordvinst.
Den nuvarande regeringen har fokuserat på att ytterligare privatisera och avreglera tågnätet. Och på att få SJ att vara lönsamt. Men problemen har fortsatt.