Varje år försvinner 46 svenska skattemiljarder utomlands. Men trots att nätet kring fifflarna blir allt finmaskigare så klarar inte Skatteverket av att dra åt det.
Skattemyndigheterna är nationella, medan många av skattebetalarna blir allt mer internationaliserade. Så varken arbetsmetoder eller lagstiftning hos skattekontrollanterna håller takten med de allt stridare kapitalströmmarna över gränserna.
Det svenska Skatteverket kan till exempel inte ta hand om alla utländska kontrolluppgifter över svenska företags och personers transaktioner. De väller numera in till myndigheten. Riksrevisionen har efter en granskning konstaterat att det finns stora svårigheter att hantera dem.
– Informationsutbytet mellan skattemyndigheterna ökar ständigt. Skatteverket tog emot 50.000—70.000 kontrolluppgifter 1998. I år är summan minst 250.000. Och under 1998 skickade Skatteverket 160.000 kontrolluppgifter automatiskt till andra länder. I år har verket skickat 1,3 miljoner, säger Anna Hansson, som gjort granskningen.
Efter flera internationella avtal 2009, framför allt inom den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD, har ökningen accelererat ytterligare. Sverige har till exempel numera avtal med Liechtenstein och andra stater, som inte längre kan kallas skatteparadis, därför att OECD och EU dragit åt tumskruvarna och tvingat fram en transparens.
Därför anser Riksrevisionen att Skatteverket snabbt måste skaffa sig förmåga att ta hand om och kunna använda kontrolluppgifterna från utlandet.
– Har man ingen mottagningskapacitet är det ju inte så stor mening med uppgifterna. Och om Skatteverket inte vet vilken information som finns i uppgifterna kan man inte heller få en tillräckligt tydlig uppfattning om var man ska sätta in kontrollerna, säger riksrevisor Eva Lindström.