analys.
Detaljhandeln är utmärkt för den som vill bli rik, vilket Ingvar Kamprad bevisar. Men när det gäller Icahandlarna bidrar också svag konkurrens och för slappa konsumenter.
Ica har genom åren varit suveränt på att hitta och utbilda köpmannatalanger bland de unga grabbar (sällan kvinnor) som sliter i mjölkkylen och bland brödbackarna.
Dessutom har Ica fångat upp duktiga Konsumföreståndare, som sedan fått chansen att tjäna mer pengar i en egen butik. Kort sagt: att bli Icahandlare har varit ett säkert sätt att bli rik för den med ambitioner.
Grogrunden för detta är att dagligvaruhandeln varit hårt reglerad och kommunalpolitiker genom åren gynnat sina befintliga butiker.
Politiker som höll tillbaka lågpriskedjor för att inte riskera att Konsumbutiker i bostadsområden eller lanthandlare slogs ut bäddade för att den lokala Icahandlaren ostörd kunde växa sig stark.
Till exempel Lidl fick jobba hårt på att komma in i Sverige och sätta press på matpriserna och konkurrenternas lönsamhet.
Det här skulle naturligtvis de konkurrensansvariga i Sverige ingripit hårdare emot, oavsett om det var riksdagen eller Konkurrensverket. Nu har Ica nämligen vuxit sig så starkt att man dikterar villkoren även för leverantörerna.
Det är bra om lägre priser förs vidare till kunderna, men det är lätt att misstänka att en hel del hamnar i handlarnas fickor. Som kund gäller det därför att vara mer aktiv och leta prisvärda varor på fler håll.
De som tjänar allra bäst är köpmännen på de effektiva Maxi-butikerna. Höga vinster beror dock inte automatiskt på höga matpriser. Det visar Coop, som märkligt nog haft stora svårigheter att få snurr på sina stormarknader trots en likartad prisbild.