Det är dags för arbetsrättsjuristerna att för sista gången blåsa dammet av handlingarna kring det så kallade Lavalmålet och rikta blickarna mot Arbetsdomstolen.
I två dagar, med början på torsdagen, pågår det juridiska efterspelet i ett av de mest uppmärksammade rättsfall AD haft att hantera. Men nu är det reducerat till en fråga om huruvida facken ska betala skadestånd eller inte.
Det betyder inte att vi hört det sista från skolbyggget i Vaxholm. När juristerna sagt sitt i AD är det dags för lagstiftarna att ta vid, liksom för fack och arbetsgivare som måste se över sina avtal.
Kortfattat kan man beskriva det som har hänt som att fackförbundet Byggnads med hjälp av Elektrikerförbundet förklarade en byggarbetsplats i Vaxholm i blockad år 2004 och krävde svenska avtal för de lettiska byggnadsarbetare som jobbade där. Konflikten ifrågasattes av arbetsgivarna, som med ekonomiskt stöd av Svenskt Näringsliv gick till AD. Eftersom man hamnade i EU-rättsliga bryderier valde AD att rådfråga EU:s domstol och fick några tydliga besked.
En arbetsgivare från ett annat land måste kunna förutse lönekostnaden. Ska facket gå till konflikt måste det vara för att uppnå en lagstadgad eller allmängiltig minimilön. Så var det inte i det här fallet och Byggnads fick bakläxa. Samtidigt underkände domstolen den lag, lex Britannia, som säger att man får ta till stridsåtgärder mot utländska företag även om de har ett kollektivavtal i hemlandet.
Arbetsgivarnas jurister kräver skadestånd på sammanlagt 2.770.000 kronor. Facken menar att skadestånd bara kan utgå om man varit vårdslös eller oaktsam. I det här fallet har de trott att de följt lagarna, men överraskande fått motsatt besked från EU.
Följden blir att lagar måste ändras och avtal förenklas – men ska man tro den utredning på nästan 500 sidor som gjorts i frågan överlever den svenska modellen. Fack och arbetsgivare får fortsatt ett stort ansvar för vad som händer på arbetsmarknaden. Och landets anställda märker till slut inte mycket av följderna av det omtalade målet.