De tre första kvartalen år 2000 var en fantastisk tid för telekombolaget Ericsson, sett med aktiemarknadsögon. Till exempel var börsvärdet större än en normal statsbudget. Men den 20 oktober kom företagets tredje kvartalsrapport. Det blev en dyster chock med mångmiljardförluster för telefonerna. Nu började aktien sin branta resa utför. Samtidigt blev det känt att Ericsson tänkte flytta en del av telefonproduktionen till Kina och andra låglöneländer. Vid fabriken i Kumla var stämningen avvaktande. Moln reflekterades i den glasade entrén, Ericssons ljusblåa flagga hängde på rad. Några månader senare hissades flaggan på halv stång. Då offentliggjordes att 1.500 personer skulle bort.
Fackförbundet Metalls ordförande Göran Johnsson satt vid sitt skrivbord på kontoret vid Olof Palmes gata de där turbulenta höstdagarna. Han hade läst om journalisten Björn Elmbrants begrepp "hyperkapitalism" och funderat över aktiemarknadens kortsiktighet. Plötsligt dök ordet "kvartalskapitalism" upp och lade sig i munnen. "Jag funderade på det och det lät inte så dumt", berättar han. Telegrambyrån TT ringde och begreppet fanns plötsligt i tryck.
Göran Johnsson talade om en ny kapitalism utan ansikte och ansvar, om styrelser som bara fokuserade på snabbt stigande aktiekurser och ännu högre vinstsiffror till nästa kvartalsrapport. Det är ett system som stressar sönder det goda näringslivet och dess anställda, ansåg han.
I början ropade Göran Johnsson ensam i sin öken, kanske uppbackad av några få kolleger vid Norra Bantorget. Men snart blev ordet vedertaget.
Men kvartalskapitalismen har även haft sina anhängare. Finansmännen, mäklarna och riskkapitalisterna Sven Hagströmer och Mats Qviberg har ansett att den kan vara bra.
Sven Hagströmer har pratat om att "kniven på strupen" är viktigt för att få företagsledningar att prestera. Att klaga på kvartalskapitalismen är bara ett sätt att skylla ifrån sig när det gått dåligt. På ett sätt är alla vinster kortsiktiga, har han tyckt och Mats Qviberg talar gärna om att kortsiktigheten har sina kvaliteter.
Men något har hänt. Både när det gäller den kritik som numera allt oftare hörs även från näringslivet och i konkreta händelser.
Just nu är världens ledande webbsökmotor Google på väg till börsen. Grundarna Larry Page och Sergey Brin räknar med att bolagets ägare ska sälja aktier för runt 20 miljarder kronor.
Det finns några detaljer i introduktionen som kraftigt avviker från tidigare hypade IT-noteringar. I ett uttalande skriver Page och Brin att de tar avstånd från ett synsätt där snabba vinster prioriteras framför långsiktighet. De anser att företag ofta tvingas offra långsiktiga lösningar på grund av marknadens förväntningar. Det har lett till att vissa företag manipulerat resultaten för att uppnå kvartalsmålen. Som en tydlig distansmarkör till kvartalskapitalismen har Google också beslutat att avstå från kvartalsprognoser. Prognoserna blev allt vanligare under 90-talet för att tillfredsställa en krävande aktieanalytikerkår som ropade på mer och mer information.
Kritiken mot kvartalsprognoserna och dess konsekvenser med ryckiga aktiekurser när prognoserna inte faller in har tilltagit. Tidigare har amerikanska storbolag som Coca-Cola och telefonibolaget AT&T beslutat att slopa prognoser i samband med kvartalsrapporterna. Några bolag har gått ännu längre. Tyska biltillverkaren Porsche vägrar släppa kvartalsrapporter. Bolaget anser att rapporterna enbart gagnar mäklarhusen och börsen men inte aktieägarna och företaget. För ett halvår sedan slutade världens största gruvföretag, brittiska BHP Billiton, att publicera kvartalsrapporter. De tar för mycket tid och gynnar ett kortsiktigt aktiebeteende, ansåg bolaget som är noterat på Londonbörsen. I England är enbart bokslut och halvårsrapporter obligatoriska, till skillnad från Sverige som kräver kvartalsrapportering.
EU försökte förra året att genomföra ett krav på kvartalsvisa rapporter för alla EU-bolag. Men förslaget har lagts på is efter protester från bland annat England.
När kvartalshetsen var som störst blev det populärt även med månadssiffror. Men nu har pendeln svängt. Till exempel beslutade videokonferensbolaget Frontyard förra veckan att slopa sina månadsrapporter. Många andra har redan gjort det.
Det är inte helt självklart att allt mer frekvent rapportering leder till ryckiga aktiekurser och kortsiktigt fokus. De täta rapporternas förespråkare talar om att ju mer information aktiemarknaden får, desto mer belyst blir företaget och därmed minskar analytikerns osäkerhet. Och osäkerhet är det värsta en aktieanalytiker vet. Så fort den känslan kommer krypande trycker han blixtsnabbt på säljknappen.
Skandia är ett ännu tydligare exempel på ett företag som sagt upp kontraktet med kvartalskapitalismen. Tidigare var högsta prioritet att "bygga aktievärde", nu är det "fokus på kundnytta". Skandiabubblan har blivit symbolen för kvartalskapitalismens avarter där ledning och aktiemarknad hand i hand blint rusade mot avgrunden.
Ytterligare ett exempel på kvartalskapitalisternas uttåg är hur företrädarnas maktposition har förändrats. Under flera år var schweizaren Martin Ebner en av Sveriges mäktigaste. Han satte skräck i näringslivet på grund av sin snabba jakt. Bolag köptes, värdet plockades ut, resten lämnades. Han köpte in sig i ABB och Investor och Wallenbergsimperiet skakade.
För ett drygt år sedan rasade imperiet. De högt belånade aktierna sjönk kraftigt och bankerna krävde hem säkerheterna. Men bilden är inte entydig. Till exempel var det Martin Ebner som tvingade Wallenbergarna att offentliggöra ABB-vd:n Percy Barneviks miljardersättningar.
Ebners vapendragare finansmannen Johan Björkman valdes våren 2003 till Sveriges mäktigaste av tidningen Affärsvärlden. Efter misstanke om bland annat olagliga insideraffärer har han avgått från flera av de viktiga styrelseuppdragen och försvunnit från årets lista.
På den nya listan var det fastighetsbolagsägaren Fredrik Lundberg som var mäktigast. Bland annat hans inträde i investmentbolaget Industrivärden har tagit honom till toppen. Han är kvartalskapitalistens motsats. Han har byggt upp Lundbergsföretagen och fastighetsbolaget Hufvudstaden genom ett långsiktigt arbete. Något intresse för snabba klipp har han inte. Han verkar också ganska ointresserad av börsens aktörer och ännu mindre av ekonomipressen.
Exit Ebner, enter Lundberg.
På samma maktlista finns även en annan rookie. Regeringsfavoriten och antikvartalskapitalisten Carl Bennet har avancerat till fjärde plats på en lista där också finanskusinerna Wallenberg hamnar högt.
Dessa makthavares röster hörs nu också allt oftare i protest mot kvartalshetsen. I fjol berättade Marcus Wallenberg för DN att "man tittar alldeles för mycket på kvartalsutvecklingen" och han var mycket kritisk mot kvartalsprognoser. Något som deras bolag Investor tydligt tagit avstånd från. Vid Ericssons senaste kvartalsrapport försökte vd Carl-Henric Svanberg tona ned kvartalrapporteringens roll och för en månad sedan talade Scania-vd:n Leif Östling om att företagets framgång bygger på långsiktighet och att man lyckats undvika kvartalskapitalismens konsekvenser. Styrelseproffset Peggy Bruzelius är en fjärde person som kritiserat kvartalshetsen.
Nu hör det till saken att dessa fyra personer alla jobbar inom Wallenbergssfärens bolag, en grupp som lever på att marknadsföra sig som långsiktiga ägare.
En av de få som talar för kvartalskapitalism är bilsäkerhetsbolaget Autolivs vd Lars Westerberg. Han anser att kvartalspressen är nyttig. Hans devis är att har du ingen framtid på kort sikt har du sannolikt heller ingen på lång sikt.
Metallbasen Göran Johnsson tycker sig i dag märka en svag nedgång för den kvartalskapitalistiska tanken.
- Du märker i dag att flera företag vill fokusera mer på produktutveckling och långsiktighet när de rapporterar, säger han även om han fortfarande tycker att det är alldeles för stort fokus på aktiekursen och helt orimliga avkastningskrav.
Finansmannen Mats Qviberg säger i dag att kvartalskapitalismen har vissa fördelar; det är viktigt att följa bolagen månad för månad och ibland vecka för vecka. De måste överleva även nästa kvartal, säger han. Samtidigt finns viss självkritik.
- Det är klart att det har funnits inslag av höghastighetsfokus i systemet. Man har kanske trott att några snitt i balansräkningen eller i antalet anställda löser problemen, säger Mats Qviberg.
Han håller också med om att avkastningskraven i dag inte alltid är rimliga. Särskilt med en styrränta på två procent och en inflation under en procent.
- Man kanske ska justera ned avkastningskraven. Man kan inte räkna med tvåsiffriga tal varje år på börsen. Kanske 8-10 procent vore mer rimligt, säger han.
Men även om kvartalskapitalismen är på tillbakagång finns fortfarande inslag av dess effekter. Hagströmer & Qviberg har senaste året bidragit till att stycka det anrika fastighetsbolaget Drott och nyligen slaktades det börsnoterade fastighetsföretaget Tornet.
För om det då och då dör en kvartalskapitalist kommer det alltid att födas nya. Särskilt när börsen kraftigt går upp. Det finns en liten kvartalskapitalist inom oss alla. För vem vill inte göra ett snabbt klipp om möjligheten finns?