Spanien ligger inte lika skrynkligt till som Grekland och Portugal, men det är i dag mest illa däran av de stora europeiska ekonomierna. Fallet har gått snabbt efter år av stabil tillväxt och budgetöverskott.

Krisen inleddes på allvar för tre år sedan – före Lehman Brotherskraschen – när en decennielång fastighetsbubbla sprack. Den spanska sjukan härrör till stor del från åratal av orealistiskt hektiskt byggande, medan banksektorn har varit tämligen robust.

I spåren av fastighetsjätten Martinsa-Fadesas konkurs i juli 2008 följde en skenande arbetslöshet. Spanien hade nätt och jämnt kommit ner på mer eller mindre normala europeiska nivåer på under tio procent, men nu är över 20 procent av arbetskraften utan jobb. Så var det även innan den ekonomiska boomen tog fart för ett par decennier sedan.

Den ekonomiska kräftgången verkar också hänga kvar längre i Spanien än på andra håll efter finanskrisen. I år väntas ekonomin nätt och jämnt växa, och för nästa år talar prognoserna om en dryg procents tillväxt. Statens tillgångar vände på ett par år från överskott till nio procents underskott.

Den socialdemokratiska regeringen väntade länge med att reagera på den galopperande arbetslösheten och det växande hålet i statskassan. För länge, menade omvärldens ekonomiska makthavare.

Först i fjol lanserade premiärminister José Luís Zapatero åtstramningspaket i ett par omgångar. Det handlade bland annat om försämrade pensioner, sänkta löner för statsanställda och slopat barnbidrag. Inför långivarna har regeringen kunnat visa ett långsamt tillfrisknande budgetsaldo, men medborgarna har fått betala ett högt pris.

Spanien var först in i krisen och sist ut i krishanteringen, alltså. Men landet utmärker sig också genom att det faktiskt dröjt så länge innan omfattande folkliga protester blossat upp. I samband med krispaketen förra året organiserade visserligen facken demonstrationer och en generalstrejk, men uppslutningen blev mindre än förväntat. Det är först nu torgen fylls av indignerade folkmassor.

Annat har det varit i exempelvis Grekland, som sett rader av våldsamma gatuprotester, och i Frankrike, där redan en blygsam höjning av pensionsåldern i höstas utlöste omfattande demonstrationer och strejker.

Det anarkistiska block som i Grekland ofta river sönder politiska manifestationer med brinnande bildäck och stenkastning ser man sällan i Spanien. De största folksamlingar som synts på spanska gator och torg de senaste åren har varit de ungdomliga spontana – och blöta – gatufester som kallas botellones. Under de pågående demonstrationerna har det i folkmassan synts plakat med texten ”Detta är ingen botellón”.

Liksom i Grekland är det en socialdemokratisk regering som ansvarar för nedskärningarna i Spanien. Premiärminister Zapatero har sagt att han förstår demonstranternas frustration och att deras protest är fredlig och ”förtjänar vår respekt”.

I lokal- och regionalvalen på söndag har 34 miljoner spanjorer rätt att rösta fram bland annat över 8.000 borgmästare och hundratals ledamöter till parlamenten i 13 av de 17 regionerna.

Det nationellt styrande Socialistpartiet spås gå mot storförluster och tappa makten i viktiga städer som Barcelona och Sevilla. Men väljarna gör knappast vågen för huvudkonkurrenten heller, det borgerliga Partido Popular, som inte motsätter sig de ekonomiska åtstramningarna.

Nästa år är det val till det nationella parlamentet i Madrid. Socialisterna tros inte ha stora chanser att vinna för tredje gången i rad, knappt ens bland de egna partiföreträdarna.

Premiärminister Zapatero aviserade tidigare under våren att han inte tänker ställa upp, vilket innebär att inte får uppleva någon valförlust som ledare för Socialistpartiet. Hans efterträdare är ännu inte utsedd.