Fastighetsbubblan som sprack är skälet till Spaniens kris. På några år svängde spanska ekonomin från snabb tillväxt och överhettning till stagnation och massarbetslöshet. För att komma tillbaka krävs det omfattande reformer, särskilt på arbetsmarknaden.
Spaniens kris skiljer sig från flera av de andra euroländernas. De spanska statsfinanserna var i god ordning och uppfyllde de krav som ställdes inom valutaunionen.
I stället kom den privata sektorn allt mer i obalans. Låga räntor och stora kreditmöjligheter gav upphov till en fastighetsbubbla, där det byggdes på spekulation samtidigt som bostadspriserna sköt i höjden.
Länge sågs detta som något högst positivt. Ekonomin växte starkt och spanjorerna kände att välståndet ökade. Arbetslösheten, som tidigare hade varit mycket hög, föll snabbt tillbaka när allt fler kunde få arbete i byggsektorn.
En sådan ensidig och obalanserad utveckling är längden inte hållbar, men det var den globala finanskrisen som definitivt fick bubblan att spricka. I dag står uppskattningsvis runt miljonen bostäder outnyttjade eller inte färdigställda. Sparbankerna – som lånade ut mycket pengar till bostadsköp och byggande – är illa ute, medan de spanska storbankerna har klarat sig bättre.
Arbetslösheten har fördubblats och ligger i genomsnitt över 20 procent.
När färre betalar skatt och fler är beroende av bidrag blir det en påfrestning på statens budget. Men underskottet har ändå minskats genom aktiva åtgärder och ligger nu runt sex procent av BNP, mot tidigare nästan det dubbla. Statsskulden håller sig fortfarande under 70 procent av BNP, jämfört med Greklands 160 procent.
Än så länge är ändå de statsfinansiella problemen mindre än på flera andra håll, medan arbetsmarknaden utgör det största bekymret. Det gäller inte enbart arbetslösheten, utan också den låga produktiviteten och de höga arbetskraftskostnaderna liksom bristen på flexibilitet. Spanska jobb är skyddade av regler som gör det mycket dyrt för arbetsgivare att säga upp anställda, vilket samtidigt gör dem obenägna att ta in fler.
Där ser det ut att bli en ändring nu, när det regerande socialistpartiet av allt döma förlorar till högerpartiet Partido popular. Men ännu är det osäkert hur långt som en ny regering är beredd att gå. Oppositionsledaren Mariano Rajoy är försiktig och väntar med att ge tydliga besked.
Valkampen hindrar inte att de ledande politikerna i Spanien har varit mer beredda till gemensamma tag än i andra sydeuropeiska länder. Därför har de hittills lyckats klara sig utan att begära hjälp utifrån, även om detta nu i höst inte hade gått utan Europeiska centralbankens stödköp av spanska statsobligationer.
Trycket från finansmarknaderna är dock fortfarande starkt. Inför valet har spanska räntor pressats upp, i nästan samma omfattning som de italienska. En ny regering i Spanien tvingas skynda på med att reformera ekonomin och få fart på tillväxten.