Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ekonomi

Sprickan i ramen – ett finansdrama

Per-Ola Eriksson (C) och Göran Persson (S). Klicka på länken nedan för att se en större version av grafiken.
Per-Ola Eriksson (C) och Göran Persson (S). Klicka på länken nedan för att se en större version av grafiken. Foto: Foto: Hasse Fridén/TT, Grafik: Jonas Backlund

• Höstens politiska batalj. Regeringen och övriga partier strider om gränsen för statlig skatt. I veckan ska oppositionen göra ett nytt försök att stoppa alliansens förslag.

• Sveriges räddning. Detta har utlöst en djupare konflikt om det ramverk av regler för statsbudgeten som hjälpte Sverige ur 90-talskrisen och som skyddat ekonomin sedan dess.

• Omtvistat handslag. Nu är även upphovsmännen Göran Persson (S) och Per-Ola Eriksson (C) oense om hur reglerna ska tolkas.

– Det var ett handslag. Ett riktigt, hederligt handslag.

Centerpartisten Per-Ola Eriksson sitter i villan i Gammelstad utanför Luleå och minns. Det har gått ett år sedan norrbottningen avgick som landshövding i Luleå, ett jobb han fick när vännen Göran Persson fortfarande var statsminister. Deras vänskap grundlades under de dramatiska åren i mitten av 1990-talet när svensk ekonomi reste sig ur den värsta krisen sedan 1930-talet.

Klicka här för att se en större version av grafiken.

Handslaget mellan den dåvarande socialdemokratiske finansministern Persson och Eriksson, då Centerpartiets gruppledare i riksdagen, innebar att de kom överens över blockgränsen. En gång för alla skulle det bli ordning på statsfinanserna. Det skulle inte längre vara möjligt för riksdagsmajoriteter att i enskilda frågor driva igenom ökade statliga utgifter. Budgeten skulle i fortsättningen klubbas som en helhet.

Nästan tjugo år senare håller Persson, 64 år, och Eriksson, 67, fortfarande kontakt.

– Han ringde häromdagen, berättar Per-Ola Eriksson. Numera är han mest intresserad av lantbruk. Vi brukar prata om hur det går med skörden.

På gården Torp mitt i Sörmland har Göran Persson tagit en paus i ­arbetet. Det har varit en bra höst för en lantbrukare med varmt och torrt väder, tycker Persson.

– Nu hoppas jag att det blir en period med mycket regn, säger han.

Han berättar på telefon – journalister är inte välkomna till Torp – att han trivs med livet på landet.

– Det är påtagligt. När man har plöjt en åker är man färdig och kan känna att man gjort ett dagsverke.

Ibland åker han in till Stockholm och pr-firman JKL där han arbetar periodvis. Han har också viss kontakt med den nuvarande S-ledningen där Magdalena Andersson som ekonomisk-politisk talesperson tagit över den roll han själv hade på 90-talet.

– Jag har pratat en del med Magda, det har jag.

Trots att det snart gått sju år sedan han lämnade politiken har Göran Perssons namn nämnts ofta i den politiska debatten under hösten. Hårda ord har utväxlats om hur den historiska uppgörelse som bär hans signum ska tolkas.

Striden utlöstes av regeringens förslag att sänka den statliga skatten för inkomster över 36.000 kronor. Oansvarigt i ett läge när regeringen måste låna till skattesänkningar, anser oppositionen som är enig om att förslaget ska stoppas.

Skattebråket har utvecklats till en kamp om en av grundbultarna i statens finanser: reglerna för hur riksdagen ska fatta beslut om budgeten. Enligt regeringen, som är i minoritet, ska oppositionen bara kunna stoppa ett förslag som ingår i budgeten, exempelvis en skattesänkning, om partierna är eniga om en gemensam alternativ budget i alla delar. Så är inte fallet. S, MP, V och SD har lagt separata budgetförslag till den omröstning som ska äga rum på onsdag.

Fast det finns ett kryphål, anser åtminstone oppositionen. Regelverket säger nej till att lägga på nya utgifter efter att ramarna har spikats. Men det finns inget uttryckligt förbud mot att i efterhand rösta igenom högre skatter, det vill säga att se till att staten får mer pengar.

– Att den situationen skulle uppstå hade jag aldrig föreställt mig, säger Göran Persson.
Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna är rasande.

Regeringspartierna anser att denna tolkning strider mot gällande praxis för arbetet med budgeten.

Det visar sig nu att inte heller vännerna Per-Ola Eriksson och Göran Persson längre är överens om vad deras handslag egentligen betydde.

Vi ska återkomma till det. Men först vrider vi klockan tillbaka drygt 20 år i tiden.

1992

Sverige hade hamnat i spagettiligan. Uttrycket kom i svang i ekonomkretsar hösten 1992 då den svenska ekonomin befann sig i fritt fall. I en jämförelse med EU-länderna visade det sig att oredan kring statsbudgeten placerade Sverige i bottenskiktet, efter Grekland och bara strax före Italien.

I spagettiligan ingick länder där statsbudgeten sköttes på lösa boliner med skenande statsutgifter som följd. Svenskarna hade invaggats i trygghet av en oavbruten uppgång i ekonomin efter andra världskriget. Frågan var inte hur mycket pengar det fanns, frågan var hur de skulle spenderas.

Mannen som med siffror visade att Sverige hörde hemma i spagetti­ligan var Per Molander, då chef för finansdepartementets expertgrupp. Han skulle senare vara med och skärpa budgetreglerna. Kranen stod ständigt öppen, är Per Molanders beskrivning av den tidens syn på statliga resurser.

Det var en tid när generaldirektörer kallade till presskonferenser för att basunera ut hur mycket pengar de behövde för storstilade satsningar. Det var en tid när budgetförslag var önskelistor och statens upplåning bestämdes av hur mycket pengar som fattades när alla förslag summerades.

Därför fanns inget skydd när bubblan sprack i början av 90-talet. Bubblan hade pumpats upp av 80-talets avregleringar på valutamarknaden. Både företag och privatpersoner hade köpt fastigheter och aktier för lånade pengar som sedan belånats för ytterligare köp i en farlig spiral.

Början på slutet kom sommaren 1990 när finans- och fastighetsbolaget Nyckeln ställde in betalningarna. Snart drogs bankerna med, paniken spred sig, exporten sjönk och arbetslösheten steg. Hösten 1992 utsattes den svenska kronan för en spekulationsvåg med den amerikanske finansmannen George Soros i spetsen.

– The sky is the limit, sade riksbankschefen Bengt Dennis på en presskonferens efter att han höjt räntan till 500 procent för att stoppa kapitalflykten från landet.

Två månader senare gav Dennis och statsminister Carl Bildt (M) upp. Den 19 november 1992 lät de kronkursen börja flyta. Då hade det gått så långt att Bildt tvingats bjuda in ärkefienden Socialdemokraterna för att sy ihop ett räddningspaket för svensk ekonomi.

Ändå räckte inte insatserna. Den svenska statsskulden fortsatte växa. 1990 hade den legat på drygt 600 miljarder kronor. När den borgerliga regeringen avgick 1994 hade den stigit till nästan 1 400 miljarder, en ökning från 44 till 78 procent av landets samlade produktion av varor och tjänster.

Mycket skulle krävas för att få Sverige på fötter igen. Till nödvändigheterna hörde, ansåg allt fler, striktare regler för statsbudgeten.

1995

Det var en kall morgon vårvintern 1995, men inne på Klara Östra Kyrkogata 12 i Stockholm var det gemytligt. Här på ”Bonntolvan”, som Lantbrukarnas riksförbunds huvudkontor kallades av de invigda, stod bordet dukat med äggröra, prinskorv, bacon och andra läckerheter från det svenska lantbruket.

Runt bordet hade den så kallade hundraklubbens medlemmar bänkat sig för att smörja kråset – samtidigt som de paradoxalt nog diskuterade en ny svångremspolitik för landet. Klubbens medlemmar var inte hundra till antalet, bara tre. Två av tre herrar vägde sig och vågen visade över 100 kilo för bägge.

– Jag vägrade att väga mig. Jag hade inte kommit in i hundraklubben. Men jag visste att jag var väldigt nära, skrockar centerpartisten Per-Ola Eriksson.

Värd för dessa hemliga frukostmöten var Bo Dockered, ordförande i böndernas intresseorganisation LRF. Vid bordet satt förutom Per-Ola Eriksson också finansminister Göran Persson. Dockered kunde med sina starka band till center­rörelsen och goda personkemi med Persson agera mellanhand.

Diskussionen handlade om det fortsatt ansträngda läget i den svenska ekonomin. Efter valsegern hösten 1994 hade Socialdemokraterna genomfört ytterligare nedskärningar i statsbudgeten. Ändå återvände inte förtroendet. Marknaden fortsatte kräva plågsamt höga räntor för att låna ut pengar till den svenska staten. Utlandsskulden växte alltjämt.

Persson tvingades åka till finansvärldens huvudstäder London och New York i ett desperat försök att marknadsföra Sverige. Han har senare beskrivit den förödmjukande känslan av att stå med mössan i hand inför flinande finansvalpar. Eller som han formulerade sig i riksdagen ett par år senare:

– Den som är satt i skuld är icke fri.

För att övertyga omvärlden om att Sverige var att lita på krävdes ett handslag över blockgränsen. Grunden lades vid frukostbordet på ”Bonntolvan”.

Förhandlingarna slutfördes under stor tidspress i riksdagshuset natten till den 5 april 1995. Brådskan kom sig av att moderatledaren Carl Bildt hade begärt en debatt om det ekonomiska läget. Socialdemokrater och centerpartister gjorde upp om Sveriges framtid över hämtpizza och bytte lokal flera gånger av rädsla för att medierna var dem på spåret.
Carl Bildt ställdes inför fullbordat faktum när Persson nästa morgon äntrade talarstolen i riksdagens kammare. Uppgörelsen med Bildts forna regeringspartner byggde inte bara på nedskärningar. Där lanserades också en ny princip för att säkra långsiktigheten i statsbudgeten: utgiftstaket. Budgetprocessen skulle börja med att ett tak för statens utgifter fastställdes för den kommande treårsperioden. Därefter vidtar diskussionen om hur resurserna ska fördelas.

Utgiftstaket blev en av grundbultarna i det finanspolitiska ramverket. En annan grundbult skruvade riksdagsledamöterna i vid samma tid. De klubbade i bred enighet striktare regler för hur besluten om budgeten ska fattas. Nu skulle inte finansutskottet längre ägna sig åt att summera önskelistor från övriga utskott. Utskottets roll blev i stället att sätta ramarna och se till att de hölls.

Centralt i de nya reglerna blev också att besluten ska fattas i två steg. Först ramarna, sedan fördelningen av pengarna. En effekt av detta, enligt vissa oavsedd, blev att regeringens förslag om budget­ramar bara kan fällas om oppositionen samlar en majoritet bakom ett helt gemensamt motförslag. Men här fanns från början en otydlighet i reglerna som nu har visat sig få stora konsekvenser.

Allt detta innebar en historisk vändpunkt. Löftet över blockgränsen om att politikerna skulle hushålla med statskassan på ett mer ansvarsfullt sätt bidrog till att Sverige till slut kunde lämna krisen bakom sig. Ett par år senare hade statsbudgeten vänts till överskott och räntorna på statsskulden nära nog halverats.

2008

När världen slungades ned i finanskrisen 2008 hette Sveriges finansminister Anders Borg. Så moderat han var hyllade Borg socialdemokraten Göran Perssons budget­sanering på 90-talet och ville vara lika styv på rikshushållning som denne. Borg hade fortsatt att vårda den statsfinansiella mur där budgetreglerna fungerar som ett slags armeringsjärn. Bakom den kunde Sverige ta skydd när skalven från den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers konkurs fortplantade sig över världen.

Vid det laget hade dessutom det finanspolitiska ramverket, som budgetreglerna kallas, förstärkts med ytterligare en grundbult. Över en period som innehåller både nedgång och uppgång i konjunkturen ska statskassan visa ett överskott på 1 procent. Tack vare detta överskottsmål hade det byggts upp en buffert som Borg kunde använda som livboj för den svenska ekonomin – utan att Sverige drabbades av finanskrisen på samma sätt som många andra länder.

Enligt ekonomiprofessorn John Hassler, ordförande i Finanspolitiska rådet, gjorde det att Sverige klarade sig betydligt bättre än under 1990-talets kris.

– 2008 (vid finanskrisen) var det ordning och reda i statsfinanserna. Svenskarna hade fortsatt förtroende för att den offentliga sektorn skulle klara sina åtaganden. Därför slapp vi kraftiga fall i huspriserna och det blev inte heller någon stor nedgång i konsumtionen. I många andra delar av Europa däremot kollapsade förtroendet, säger John Hassler.

2013

Belysningen är svag i korridoren utanför finans­utskottets sessionssal i riksdagen. Det är förmiddag den 3 oktober och Sveriges Televisions fotograf tvingas sätta på strålkastaren när det är dags att intervjua Anna Kinberg Batra, Moderaternas gruppledare i riksdagen och ordförande i finansutskottet.

När journalisterna sträcker fram mikrofonerna säger hon:

– Det som sker nu är historiskt.

Anna Kinberg Batra syftar på att S, MP och V med stöd av Sverige­demokraterna minuterna dessförinnan röstat för att stoppa rege­ringens planerade sänkning av den statliga inkomstskatten. Hon anklagar oppositionen för att därmed spräcka det ramverk som alltsedan 1990-talet skyddat statskassan. En av grundbultarna håller på att lossna.

– Det är ett avsteg från den praxis som Socialdemokraterna varit så stolta över och som tjänat Sverige i snart 20 år, säger hon med behärskad ilska.

I samma ögonblick passerar So­cialdemokraternas Fredrik Olovsson bakom henne i korridoren. Olovsson är vice ordförande i finansutskottet och har precis som Göran Persson rötterna i Katrineholm. Det är han som gett beskedet till de borgerliga i utskottet att S tolkar regelverket annorlunda än dem och avser att försöka stoppa skattesänkningen.

– Själva syftet med regelverket är att kunna stärka statens ekonomi, argumenterar han.
Därmed står det klart att enig­heten över blockgränsen från 90-talet har krackelerat.

Reglerna för beslutsordningen i riksdagen är en av grundbultarna i ramverket. Nu står två helt olika tolkningar av reglerna emot varandra:

Enligt allianspartierna kan oppositionen bara ändra ett skatteförslag om den är enig om hela budgeten – och det är inte S, V, MP och SD.

Oppositionen däremot anser att det är fullt tillåtet att i efterhand stoppa en enskild skattesänkning, även om regeringspartierna vunnit omröstningen om budgetens ramar.
Det redan höga tonläget skruvas upp ytterligare i riksdagsdebatten den 23 oktober när folkpartisten Carl B Hamilton anklagar socialdemokraten Olovsson för att agera ”vämjeligt”.

Fredrik Olovsson ger igen med samma mynt:

– Du sprider dynga.

Då har talmannen Per Westerberg fått nog och uppmanar ledamöterna att vårda sitt språk.
När det dagen därpå är dags att rösta är spänningen stor i foajén utanför riksdagens kammare. Omröstningen gäller oppositionens krav på att regeringen ska dra tillbaka den omstridda skattesänkningen.

Sedan valet 2010 har oppositionen med de rödgröna och Sverigedemokraterna tre rösters övervikt mot regeringen. Men den här dagen är Mattias Karlsson från Sverigedemokraterna bortrest.

Därmed är oppositionens marginal bara två röster. Partiernas kvittningsmän kontrollerar därför extra noga att alla ledamöter som ska vara på plats har kommit. Klockan 15.55 hörs det tutande ljud som kallar till votering. Men det är något som inte stämmer.

Två S-ledamöter hör inte signalen. Partiets gruppledare Mikael Damberg och Carina Hägg befinner sig i andrakammarsalen på en konferens med partiledaren Stefan Löfven. De glömmer bort tiden och inser sitt misstag först när omröstningen ägt rum.

Dessutom har V-ledaren Jonas Sjöstedt fått fel uppgift från sina närmaste medarbetare. Han tror att han är utkvittad och inte behöver rösta och sitter på ett tåg till Lund för att delta i en skoldebatt.

Frånvaron av Damberg, Hägg och Sjöstedt innebär att det osannolika inträffar: de borgerliga vinner omröstningen med en enda rösts marginal, 154 mot 153.

Men oppositionen ger inte upp. På onsdag den 20 november röstar riksdagen om ramarna för utgifter och intäkter i 2014 års statsbudget. Alliansen kommer att vinna eftersom oppositionen inte har något gemensamt förslag att ställa mot regeringens proposition.

Men redan dagen efter tänker oppositionen ta ett nytt initiativ i finansutskottet för att riva upp beslutet på en punkt: minskningen av den statliga inkomstskatten.

– Då är det skarpt läge, säger Mikael Damberg som repar nytt mod efter den ”jobbiga känsla” som infann sig när han som ordningsman för hela S-gruppen i riksdagen missade årets hittills viktigaste omröstning.

Vad anser då de två kumpanerna från 1990-talets uppgörelse, social­demokraten Göran Persson och centerpartisten Per-Ola Eriksson om konflikten? De rödgröna och Sverigedemokraterna bryter mot överenskommelsen om de går vidare med att stoppa skattesänkningen, anser Eriksson.

– Man skulle inte kunna bryta ut vare sig utgiftsbiten eller inkomstbiten, utan ta det i ett klubbslag. Problemet för mig är: Vad är nästa steg? Vad gör man nästa gång? Man statuerar exempel. Man bryter upp det som var meningen att hålla samman i en helhet, säger Per-Ola Eriksson.

Men Göran Persson håller inte med.

– Vi lever med det regelverk som finns. Om regeringen utnyttjar regelverket till att göra ofinansierade skattesänkningar så tycker inte jag att det är oppositionen som har bevisbördan, utan det är naturligtvis regeringen, säger han.

Persson tycker att partikamraten Fredrik Olovsson arbetar i den anda som budgetreglerna skapades i på 1990-talet.

– Nu har i alla fall oppositionen visat att det är starkare statsfinanser man vill ha, inte svagare. Om jag var regeringschef skulle jag utnyttja det på något vis. Inte för formalia, utan för att se hur man kan använda en sådan majoritet på ett konstruktivt sätt.

Oenigheten mellan Persson och Eriksson visar att sprickan i det finanspolitiska ramverket går ända tillbaka till den tid då grundbultarna skruvades på plats i mitten av 1990-talet. Det ena synsättet utgår från regelverkets bokstav som ska följas till punkt och pricka. Det andra synsättet förhåller sig friare och tar fasta på ramverkets bakomliggande syfte: att stärka statsfinanserna.

Men bakom trätan mellan Göran Persson och Per-Ola Eriksson, bakom striden om skatter och budgetregler finns också en annan fråga som ytterligare fördjupar konflikten. Den handlar om hur Sverige ska regeras.

Ska en minoritetsregering, så som M-ledaren Fredrik Reinfeldt anser, kunna förlita sig på budgetreglerna för att få igenom sin politik i riksdagen? Eller ska det krävas av regeringen att den gör upp över blockgränsen för att säkra en majoritet, så som Stefan Löfven vill?

Därmed har striden om det finanspolitiska ramverket också blivit en strid om möjligheterna att bilda regering efter valet 2014.