Löneavtalen i industrin, som slöts före jul, ger 2,6 procent i påslag i årstakt. Där ligger märket, mer än så får inte lönerna öka i andra branscher, slår Claes Stråth fast – mannen som från statligt håll har att bevaka att den svenska lönebildningen inte äventyrar samhällsekonomin.

I alla de avtal som återstår är kraven på jämställdhetspotter till LO:s kvinnodominerade låglöneförbund de mest spännande och ännu inte prövade i skarpt läge. Men enligt Claes Stråth finns det inte utrymme för några extra påslag utöver industrins 2,6 procent.

– Vi har som ett mantra som vi upprepar: allt ska räknas. Det innebär att om man vill använda de här 2,6 procenten till annat än löneökningar så kan man komma överens om det.

Så även jämställdhetspotter ska räknas in i de 2,6 procenten?

– Ja, så är det.

Därmed ligger exempelvis Handels och Kommunals yrkanden inte inom den ramen.

Handels ordförande Lars-Anders Häggström tänker inte ställa upp på Claes Stråths lönemärke.

– Det här märket, det är det märke som industrin har satt. Men vi har en egen samordning. Jag tolkar det här som att Stråth säger att det är industrin som sätter märket. Och det är vi inte riktigt överens om.

Så du tycker inte att det finns ett märke på 2,6 procent?

– Nej det gör jag inte.

LO:s lönesamordning är en del av normeringen. Men i år sprack LO:s front och flera industriförbund ställde sig vid sidan av den samordning som en majoritet av LO-förbunden driver. Så småningom kommer LO att bekänna färg.

– Då får vi en normering även från LO, så LO är osäkerheten just nu.