LONDON.
Världens ledande nationer är övertygade om att man kan nå en enad front mot den världsekonomiska krisen inför G20-mötet i London den 2 april. Helgens förberedande samtal visade dock att det råder oenighet om hur problemen ska lösas.
Den brittiske finansministern Alistair Darling tonade ner meningsskiljaktigheterna när han och hans kolleger avslutade toppmötet i Horsham söder om London på lördagen.
Darling hävdade att G20-ländernas ledare inser nödläget som råder i världsekonomin och både han och hans amerikanske kollega Tim Geithner ansåg att mötet inneburit ett stort steg mot enighet när det gäller vilka medel som ska tillgripas.
- Vi är beredda att ta till de medel som krävs, sade Darling, som tidigare för brittisk radio förklarat att med "20 personer i ett rum vore det konstigt om det inte fanns olika viljor."
- Varje land måste avgöra vad som är bäst för dess ekonomi, sade Darling.
I fredags sade Tysklands förbundskansler Angela Merkel att hennes land redan vidtagit kraftiga stödåtgärder och att man inte är berett att pumpa in mer pengar i den tyska ekonomin innan man sett effekterna av den första insatsen. Frankrikes president Nicolas Sarkozy har annonserat en liknande strategi, en antydan om att länderna öppnat upp en gemensam front mot USA och Storbritannien, där premiärminister Gordon Brown länge talat om "globala lösningar på globala problem" och att hela världen måste stå bakom samordnade lösningar.
Både Brown och Merkel gjorde sitt bästa för att tona ner sprickan när de träffades på 10 Downing Street på lördagen och sade att de var optimistiska kring möjligheten att nå en överenskommelse i London om knappt tre veckor
Samtidigt finns det tecken på att enigheten heller inte är total mellan Storbritannien och USA, sedan en brittisk regeringstjänsteman klagat över problemet att få klara besked från den nya amerikanska administrationen. Från amerikanskt håll har det också varnats för att det ska ställas alltför stora förhoppningar till G20-mötet i London.
Protokollet från lördagens uppvärmningsträff ville ge sken av enighet, men var tunt på detaljer. Ökade resurser till IMF, Internationella valutafonden, ja till en restaurering av bankernas lånesystem och nej till all form av protektionism var tre punkter som finansministrarna kunde presentera.