Wallenbergstiftelserna är en av de mäktigaste aktieägarna på Stockholmsbörsen. De kontrollerar Investor och är största ägaren i SKF och Stora Enso. Stiftelserna har även stora poster i Saab, SAS och SEB.
Målsättningen med ägandet är att skapa medel för vetenskaplig forskning och undervisning av ”landsgagnelig karaktär”, som formuleringen lyder. Stiftelserna, framför allt Knut och
Alice Wallenbergs stiftelse som grundades 1917, har delat ut imponerande mycket pengar genom åren.
Totalt rör det sig om cirka 15 miljarder kronor. Men det kunde vara ännu mer.
Stiftelsernas forskningsanslag baseras på den aktieutdelning som bolagen lämnar.
Åtminstone 80 procent av utdelningen ska föras vidare till forskarna. För dem är det alltså viktigt att börsbolagen betalar ut pengar till ägarna.
Ur det perspektivet var 2009 inget bra år för stiftelserna. SEB:s utdelning frös inne. Investor drog ned sin.
Detsamma gjorde Saab och SKF. Allt ett resultat av att bolagens verksamhetsår 2008 var exceptionellt med en global finanskris som slog hårt mot många branscher.
För skogs- och pappersföretaget Stora Enso har hela 2000-talet varit svagt. Bolagets utdelning låg stilla fram till 2008 och halverades därefter.
Den riktiga plumpen i protokollet är dock SAS. Flygbolaget har inte lämnat utdelning sedan 2001.
Visserligen ska Wallenbergstiftelserna vara långsiktiga och engagerade ägare, men i SAS fall har den strategin tillämpats in absurdum.
Ur forskarvärldens synvinkel är tio år bortkastade. Dessutom är det så att även om Jacob Wallenberg har en tung post i styrelsen måste stiftelserna samordna sig med de tre storägarna: svenska, danska och norska staten.
SAS har helt enkelt varit svårmanövrerat.Förra året tvingades därför ägarna ställa upp med mer pengar och nu krävs ytterligare tillskott.
Wallenbergstiftelserna kommer inom loppet av tolv månader att ha investerat nästan 900 miljoner kronor i SAS.
För stiftelserna är det i sig inga problem. De har gott om pengar efter försäljningen av Scaniaaktier häromåret.
Men pengarna skulle definitivt kunna användas på bättre sätt.
Om man leker med tanken att stiftelserna köpt aktier för motsvarande belopp i en pålitlig utdelare som H & M hade det verkligen gagnat forskningen.
För ett år sedan hade summan räckt till nästan tre miljoner B-aktier i modejätten. Aktierna hade i sin tur gett en utdelning på drygt 46 miljoner efter bolagsstämman 2009.
Översatt till forskningsanslag handlar det om minst 37 miljoner kronor som stiftelserna hade kunnat anslå till intressanta projekt.
Behåller man aktierna över årets bolagsstämma får man ännu mer pengar eftersom H & M höjt utdelningen.
Men då skulle förstås Wallenbergstiftelserna genom sitt förvaltningsbolag Fam (Foundation Asset Management) agera mer som en vanlig fond, inte som ett investmentbolag.
Och det är där skon klämmer. Stiftelserna är inte i första hand till för att serva forskarvärlden, utan en del av maktstrukturen kring familjen Wallenberg.
Därför kan Stora Enso fortsätta att lämna skrala utdelningar utan att stiftelserna säljer sina aktier.
Därför är de historiska banden kring SAS så viktiga att det verkar kunna gå hur dåligt som helst utan att ägandet ses över.
Nu har bolagets värde till och med sjunkit så mycket att det bara har en marginell betydelse för stiftelsernas förmögenheter.
I
mperiet runt Investor och stiftelserna ska hållas ihop till nästan vilket pris som helst. Forskarvärlden kommer i andra hand.
Att få nästan en miljard kronor i anslag varje år är förstås inte dåligt, men formuleringarna om ”landsgagnelig karaktär” står sig uppenbarligen slätt mot ett flygbolag som är i kris.
Man kan bara hoppas att de projekt som prioriterats bort inte är de inledande projekten kring vad som kunnat bli ett nytt succéläkemedel eller en teknisk innovation liknande datormusen.