"Till skillnad från den senaste genomgången är den övergripande bedömningen att arbetsmarknadspolitiken fungerar ganska väl. En förklaring till detta är att samspelet med arbetslöshetsförsäkringen förändrats", heter det i ett pressmeddelande.
Anders Forslund på Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU), tror att det blir svårt att komma ned på en så kallad jämviktsarbetslöshet på 2—3 procent som Sverige hade fram till 1990.
– Det är svårt att se att det finns några stora brister i arbetsmarknadspolitiken i dag, så det är inte troligt att vi kan nå de 2—3 procenten, säger han.
Att Sverige kunde ha så låg arbetslöshet förr berodde, enligt honom, sannolikt på att arbetslösheten aldrig tilläts bli större i dåliga tider, till exempel genom devalveringar.
– Vi undvek för stora uppgångar i arbetslösheten tills vi hade uttömt möjligheterna att leva över våra tillgångar i början av 90-talet, säger Forslund som påpekar att Sverige i praktiken fick långtidsarbetslösa först i samband med 90-talskrisen.
På 90-talet blev det, enligt honom, också lättare att gå arbetslös under lång tid och bli försörjd genom a-kassan.
Forslund är en av de forskare som deltar i Långtidsutredningen.
I den politiska debatten har krav förts fram på att utöka arbetsmarknadsutbildningen. Men det är inget mirakelmedel, enligt Forslund, som dock kan sträcka sig till att den kanske kunde vara något mer omfattande än i dag.
Han pekar på att arbetsmarknadsutbildningen haft bra resultat på 1980-talet och på 2000-talet, men sämre under 1990-talet. Det berodde bland annat på att utbildningarna gav personer rätt till nya perioder av a-kassa.
– Många som deltog gjorde det inte i första hand för att förvärva användbara kvalifikationer för att få jobb, utan för att få förnyad a-kassa.
De stora volymerna på 1990-talet gjorde också kvalitén på utbildningen sämre.
När det gäller subventionerade anställningar, som regeringens nystartsjobb, så menar forskarna att de i allmänhet fungerar bra. De betonar dock vikten av att subventionerna riktas mot de som verkligen behöver dem, så att inte de anställningar som arbetsgivaren ändå skulle ha gjort trängs bort.
När det gäller arbetsmarknadspolitiska program, som jobb- och utvecklingsgarantin för långtidsarbetslösa och för unga, samt satsningar på jobbcoacher så är de åtgärderna svåra att utvärdera, enligt Forslund.
Forslund ser flera orsaker till att Sverige har en så hög ungdomsarbetslöshet. En är att länder med omfattande lärlingsutbildningar, till exempel Danmark, räknar ungdomar som har lärlingsplatser som sysselsatta,
En annan möjlig orsak är att svenska minimilöner, som regleras i kollektivavtal, i vissa branscher är högre än i länder där minimilöner är inskrivna i lag och där samma miniminivå gäller för hela arbetsmarknaden.
– Det kan vara ett hinder för unga att lägsta lönerna är för höga, säger Forslund.
Han uppger också att anställningsskyddet skyddar dem som redan har jobb och stänger ute dem som är utan jobb.
– Men det är svårt att se att anställningsstödet i olika länder skulle kunna förklara skillnaden i ungdomsarbetslöshet, säger Forslund.
Däremot skiljer Sverige sig från många andra länder i ett viktigt avseende. Många unga väntar med att börja studera på universitetet efter att de gått ur gymnasiet. Svenska studenter tar examen tre år senare än studenter i OECD-länderna i snitt. Det innebär kostnader för individen på omkring 80 000 kronor i form av lägre disponibel livsinkomst för varje uppskjutet år och ungefär dubbelt så stora kostnader för samhället i form av ekonomiskt stöd och uteblivna skatteintäkter.
– Det är ganska betydande kostnader, säger Oskar Nordström Skans, projektledare för Långtidsutredningen.