Det är ett halvår sedan 54-årige Bo Andersson lämnade GM:s huvudkontor Renaissance Center och blev både chef och styrelseordförande för Gaz Group.
Tillbaka i Detroit under bilsalongen för att tala på en konferens i GM-skrapan visar han en bild på Gaz Groups största fabrik, den i Nizjnij Novgorod — hans nya hemstad.
Kilometervis med fabriksbyggnader. Hela 482 stycken. Men endast 21 bilar i lager före jul.
– Återförsäljarna betalar i förväg och hämtar direkt, säger Bo Andersson.
Byggnaderna är slitna och kräver enormt mycket underhåll.
– Vårt materiallager kallar vi Venedig — eftersom taket läcker som fan, säger Bo Andersson.
Så uttrycker han sig ofta. Rakt, på gränsen till bryskt. Han kallar sig själv "inte den mest väluppfostrade".
Hans stil har tagit honom från chefsposter på Saab i slutet av 1980-talet till General Motors koncernledning och jobbet som global inköpschef med uppdraget att se till att nästan 40.000 bilar per dag fick delar i rätt tid, till rätt pris.
Den militära bakgrunden är tydlig. Bo Andersson vårdar sin hårda framtoning. Men erkänner också:
– Att vara ensam icke-amerikan i GM:s ledning var många gånger ett helvete. Den amerikanska stilen att le med ansiktet och sedan hugga i ryggen är svår, berättar han för TT.
I Ryssland är det annorlunda. Men inte mindre tufft.
– Ryska ledarskapsstilen är mer militärisk, mer baserad på skriftliga order och hårdare konsekvenser. Man förväntar sig betydligt starkare nypor från chefen. Det har jag inga problem med, säger han.
Rötterna finns i Falkenberg. Sedan har karriären gett honom en rad nya hemorter. Nizjnij Novgorod, öster om Moskva mellan floderna Volga och Oka, är en medeltida stad full av kulturhistoria. Inte alls så trist och grå som man kan förledas att tro genom bilderna på Gaz fabrik, försäkrar Bo Andersson.
– Vår bilfabrik är Rysslands äldsta, byggd 1932, så där finns en hel del att göra. Men om man tar Åmål, Säffle, Kalix eller Sollefteå så blir man ju rent objektivt mer deprimerad av att åka till de ställena än att åka till Novgorod.
Totalt har Gaz Group en fabriksyta på svindlande 3 miljoner kvadratmeter. Produktionen kan klaras med en tiondel, anser Bo Andersson. Byggnad efter byggnad som inte behövs töms och rivs. I fjol jämnades 40 hus med marken. I år försvinner 50 till.
– Och alla dessa staket. Jag frågade varför vi har dem. För att folk inte ska stjäla eller dumpa skräp, fick jag till svar. Men på ett ställe fanns det staket runt en snöhög. Ingen stjäl snö, sade jag. Och så rev vi staketen.
Hans upprensningsiver gäller långt mer än hus och staket. Med Bo Andersson som chef genomgår Gaz en omfattande rationalisering och omstrukturering. För att bli lönsamt.
– Jag ägnar mycket tid åt att avveckla en mängd partnerskap och andra saker som Gaz gick in i när bolaget tjänade mycket pengar, säger Bo Andersson.
De anställda känner också av stålbadet. Under 2009 halverades personalstyrkan.
Gaz Group, som kontrolleras av oligarken Oleg Deripaska, är Rysslands största tillverkare av lätta lastbilar, bussar, anläggningsmaskiner och specialfordon. En mindre mängd personbilar tillverkas också under märket Volga.
Finanskrisen fick den ryska fordonsmarknaden att kollapsa och Gaz kämpar för sin överlevnad.
Ändå ville man i fjol, med pengar från statliga Sberbank, och tillsammans med kanadensiska Magna köpa Opel från GM. Allt var i stort sett klart, när GM kovände och bestämde sig för att behålla Opel. Impopulärt beslut i Ryssland.
Bo Andersson tycker också att GM:s hantering av Saab är märklig.
– Jag förstår inte pingpongen fram och tillbaka om det ska stängas eller inte.
Rysk fordonsindustri står inför liknande utmaningar som den amerikanska enligt Bo Andersson. Pressad ekonomi och utländsk konkurrens.
– Den verksamheten som jag är i tror jag på. Våra lastbilar, bussar och bilar kanske är gamla, men de är billiga.