Signalen i fredags var tydlig. Andra AP-fonden, som äger drygt tre procent av Skandia, kom snabbt med besked att man säger nej till affären. Då hör till saken att AP-fonden när budet kom för tre veckor sedan var positiva till en affär. Så här har en svängning skett.
Och beskeden från en rad andra institutioner är att styrelsens rekommendation väger tungt och att ett beslut kommer snart. En rad stora aktieägare kommer alltså inte att invänta Old Mutuals prospekt, som kommer i mitten av oktober, innan de ger besked. Det talar för att de redan bestämt sig och att många kommer att säga nej. Lägg märke till Andra AP-fondens formulering att Skandia nu behöver arbetsro.
Det är förmodligen så de snabba besluten kommer att motiveras. Dessutom är styrelsefrågan i Skandia om inte akut så i varje fall nästan.
Om det snabbt står klart att Old Mutual inte kommer att nå 90 procent av aktierna och kräva tvångsinlösen av resterande aktier så talar allt för att åtminstone Bernt Magnusson och Björn Björnsson kommer att avgå ur Skandias styrelse. De två är tillsammans med Christer Gardell de som velat ha en affär.
Om Old Mutual når 90 procents ägande, vilket inte mycket talar för just nu, blir ju Skandia en del av Old Mutual och styrelsen mer en fråga för moderbolagets styrning och kontroll.
Vad som borde komma snabbt nu är en talesperson för de institutionella ägarna som förklarar att det finns en samsyn, om det nu finns det, och via valberedning tar fram de styrelsekandidater som behövs.
Så var det i Volvo-Renault-historien 1993. Då blev Thomas Halvorsen, då som nu vd för Fjärde AP-fonden, talesman.
Men det är en annan värld i dag än 1993. Då kontrollerade de svenska institutionerna kring 50 procent av aktierna i Volvo, även om kärngruppen som först gjorde gemensam sak stannade på strax över 30 procent.
I Skandia skulle en enad svensk institutionsfront inte riktigt komma upp till 20 procent av aktierna. Det är långt mindre av vad utländska institutioner mobiliserar. Hälften av Skandias aktier ägs utanför Sverige. I Volvo var det kanske en femtedel, och då stod Renault för en stor del.
Dessutom är en betydligt större del av ägandet i Skandia hos placerare som gått in i bolaget för att kunna realisera ett snabbt kurslyft när bolaget säljs. Det finns både svenska och utländska sådana ägare.
Dramatiken och dramaturgin i den här historien når dock inte Volvo-Renaults nivå. Då förkunnade Volvos ordförande Pehr G Gyllenhammar när han lämnade sin post att "Fusionens kritiker vänder Europa och världen ryggen".
Nu sitter både ja- och nejsidan i styrelsen på samma presskonferens, och ordföranden Bernt Magnussons dalmål och leende är precis som vanligt, trots att han röstats ned.
Noteras kan att Lennart Jeansson, som satt vid Magnussons sida i fredags och representerade nejsidan, stod på fusionssidan i Volvo-Renault som vice vd i Volvo och med en mycket central roll i de förhandlingarna. Han var den enda fusionsförespråkare i Volvoledningen som blev kvar när fusionen avbrutits. Att den till det yttre kärve Lennart Jeansson skulle kunna bli ett ordförandealternativ om de svenska institutionerna får bestämma är ingen högoddsare. Att byta ut hela Skandiastyrelsen vore rejält korkat. Det är som sagt lugn och ro som Skandia behöver, inte ännu några varvs styrelsebyten, även om det förstås ger något att skriva om.
Visar svenska institutioner upp en enad front mot affären, och tar fram styrelsealternativ, så ökar osäkerheten för att Old Mutual inte får igenom en affär, och då borde en rad placerare som i dag räknas in på ja-sidan istället sälja sina aktier. De flesta aktieägare drivs inte av att slåss in absurdum för en affär. De vill tjäna pengar, eller i varje fall undvika att förlora pengar. Så om den häst de satsat på ser ut att förlora så skyndar de för att rädda sig undan den hästen.
Och lika överraskande som det vore om Old Mutual snabbt får 90 procent vore det om de inte skulle nå 50 procent. Var i det intervallet man hamnar avgör Old Mutuals intresse att gå vidare. Att man både officiellt och inofficiellt talar om att man har andra alternativ, om man inte når 90 procent, är rätt givet. För om det är något man kan vara säker på i den här historien så är det att Old Mutual gärna vill köpa Skandia, och att de går noggrant tillväga.
Frågan är hur mycket finansiellt utrymme Old Mutual skulle ha för att äga en stor post Skandiaaktier. Kursrisken ska inte underskattas. Skandiaaktien kan ju falla på egna meriter, men även en allmän kursnedgång skulle få effekt på aktien. Det var ju så Uni Storebrand och Hafnia förlorade så mycket pengar att de egna finanserna gröptes ur när de köpt Skandiaaktier för att försöka ta över bolaget i början av 1990-talet. Även SEB förlorade pengar på samma sätt.
En av Skandias största aktieägare, Cevian, säger till Dagens Industri att man vill växa i Old Mutual för att kunna bryta upp det bolaget. Jo, tongångarna känns igen från Cevians planer för Skandia, där dock haken var att de priser som hugade spekulanter ville betala för olika delar inte alls motsvarade Old Mutuals bud på helheten och än mindre vad Cevian kommit fram till i sina analyser.
Man ska dock ha klart för sig att Cevian har alla skäl att övertyga om att Old Mutualaktier är intressanta; För det första har aktien fallit i kurs sedan budet las och det nu inte är någon skillnad i värde mellan kontant och aktiebud. För det andra har Cevian fortfarande bevisbördan att visa fram stora styckvärden, även om de flesta som följt Cevians köp i Skandia gjort en bra affär.
Men även om nu Cevian gjort en grundlig kalkyl och anser att det går att dela Old Mutual så finns det en del speciella svårigheter. Till exempel tror inte Old Mutualledningen att man skulle få den sydafrikanska centralbankens tillstånd att föra ut pengar ur landet om man säljer en verksamhet där, till exempel Nedbank.