Svaret är att Sverige inte får särskilt mycket draghjälp utifrån, så länge uppgången är osäker i USA och bräcklig i Europa. Samtidigt räcker inte köpkraften hos svenska hushåll för att konjunkturen ska fortsätta uppåt.
USA har i år tagit över Tysklands traditionella roll som Sveriges främsta exportmarknad. Det har sin grund i en amerikansk återhämtning, där centralbanken, Federal Reserve, och Bushadministrationen kan berömma sig av att stimulanserna från rekordlåga räntor och sänkta skatter har fungerat.
De amerikanska hushållen har fått ökat konsumtionsutrymme, samtidigt som de inte tycks känna sig alltför drabbade av börsnedgången. För dem är det viktigare att inkomsterna ökar och huspriserna förblir stabila.
Långt ifrån allt går dock lika bra i USA-ekonomin: industriproduktionen minskade i augusti, för första gången hittills i år. Det statliga budgetunderskottet ökar snabbt, detsamma gäller underskottet i bytesbalansen. Oron stiger för att konjunkturuppgången inte är uthållig, särskilt med de påfrestningar som skulle följa av ett krig med Irak.
Något stöd från övriga världsekonomin kan dock USA inte räkna med. Japan har långt kvar för att komma ut ur sin recession och de behövliga reformerna lyser ännu med sin frånvaro. Nu i veckan har den japanska centralbanken överraskat genom att köpa aktier i privata banker, i ett senkommet försök att komma till rätta med landets finansiella kris.
Tyskland, som tidigare brukade betecknas som motorn i Europa, utgör numera den främsta bromsklossen. Höga kostnader och svåra strukturproblem har försvagat näringslivets konkurrenskraft, samtidigt som de tyska hushållen håller igen på konsumtionen. Snart 13 år efter Berlinmurens fall återstår det fortfarande att ekonomiskt integrera landets östtyska delar.
Inget utrymme finns för ekonomisk-politiska stimulanser, oavsett om socialdemokraten Gerhard Schröder förblir förbundskansler efter söndagens val eller om posten tagits över av kristdemokraten Edmund Stoiber. Det statliga budgetunderskottet ligger redan på yttersta gränsen, i förhållande till reglerna i EU:s stabilitetspakt. Penningpolitiken har överförts till Europeiska centralbanken, som bestämmer styrräntan utifrån situationen i hela euroområdet.
Kännbart för svensk del är att exporten till Tyskland minskade med sex procent mellan första halvåret 2001 och samma period i år. En del andra euroländer har visserligen utvecklats bättre, men generellt har den svaga tyska konjunkturen smittat av sig till övriga Europa.
I Sverige har en stark hemmamarknad hållit efterfrågan uppe, när exporten sviktade. De svenska hushållen beräknas i år kunna öka sina disponibla inkomster med över 5 procent, mycket beroende på skattesänkningar och ökade subventioner - framför allt maxtaxan. Samtidigt har den offentliga konsumtionen fått stiga mer än på länge.
Detta kan fungera under en kortare tid, men utgör i längden ingen hållbar utveckling. De offentliga finanserna har blivit allt mer ansträngda: utrymmet räcker inte till fler sänkningar av inkomstskatten, och regeringen måste sätta in besparingar för att hindra överskridanden av statliga utgiftstaket.
Därtill kommer nu skattehöjningar i en del kommuner och landsting, delvis som en följd av valresultatet. Stockholmarna får skattehöjningar av den omfattningen att de inte kan räkna med någon realinkomstökning alls under nästa år. För Sverige som helhet blir följden en långsammare BNP-ökning: tillväxttappet kan visa sig så stort som 0,5 procent, enligt en färsk beräkning av Nordeas ekonomer.
Så sent som för några veckor sedan kom Nordea med en prognos om att BNP-ökningen under nästa år skulle bli 2,6 procent - något som numera verkar mindre sannolikt. De flesta andra prognosmakare hade emellertid en liknande uppfattning och trodde på en ganska brant konjunkturuppgång till 2003 (se grafiken). Undantaget var SEB, som denna gång tycks ha legat före de andra i sin mer nedtonade bedömning.
Vad Sverige nu skulle behöva är en kraftig exportökning, som skulle sätta fart på industrin och ge underlag för ökade investeringar. Effekterna sprider sig sedan som ringar på vattnet över hela den svenska ekonomin. Så brukar det gå till när konjunkturen vänder uppåt, vilket är vad prognosmakarna har räknat med.
Bristen på draghjälp utifrån kan dock göra det svårt att följa mönstret. Det är osäkert hur mycket exporten stiger, särskilt som man kan vänta sig en starkare kronkurs inför den kommande folkomröstningen om euron. Den direkta följden blir att svenska företag får en lägre konkurrenskraft, jämfört med sina utländska konkurrenter.
Sammantaget ser det ut som om den svenska konjunkturen kommer att gå i sidled under nästa år, i stället för att vända uppåt. Det skulle betyda att den årliga BNP-ökningen stannar kring medelmåttiga två procent.
Osäkerheten är ännu större kring 2004, som nu är slutåret i de flesta av prognosmakarnas bedömningar. Där blir en nyckelfråga hur det går med den avtalsrörelse som börjar om ungefär ett år. Det är ganska lätt att måla upp ett scenario med alltför snabbt stigande löner, som leder till räntehöjningar och påskyndar en ny konjunkturnedgång.
Men när allt fler inser faran, blir det också mindre sannolikt att något sådant inträffar. Om svenskarna då har bestämt sig för att ta steget över till euron, så gäller det att snabbt anpassa sig till den nya situationen. Och om vi stannar utanför valutaunionen, så skärps ändå kraven att hålla ekonomin i ordning.