Att sjuksköterskorna får ett massivt stöd i opinionen är ingen överraskning. De hjälper, tröstar och räddar liv. De har en gedigen utbildning och de får ta ett stort ansvar - ett misstag kan få förödande konsekvenser.
Vårdanställda får alltid sympatier för sina konflikter. När fackförbundet Kommunal gick i strejk år 2003 var stödet lika starkt som det nu är för sjuksköterskorna. Trots att sopberget växte, dagisen stängde och operationer ställdes in tyckte 84 procent av svenskarna att kommunalarna gjorde rätt som strejkade.
När sjuksköterskorna strejkade 1995 låg sjuka människor i överfulla korridorer och tyckte ändå att strejken var riktig.
I ett sådant opinionsläge blir det fel hur arbetsgivaren än försöker bete sig. Troligen har man lärt sig av den strategi som 1995 höll på att få fackets dåvarande ordförande Eva Fernvall att spricka av irritation.
Arbetsgivarna gjorde ingenting. De spelade död hund, som Eva Fernvall uttryckte det.
Arbetsgivarna drabbas av kostnader för att transportera runt sjuka och för att ta igen de operationsköer som uppstår. Men den ekonomiska skadan begränsas av att de slipper betala ut löner till de strejkande. Det är opinionen som till slut tvingar fram förhandlingar.
Samtidigt gör samma opinionstryck att det blir svårt för Vårdförbundet att få med sig medlemmarna på en kompromiss när den dagen kommer.
Dagens opinionsundersökning visar att stödet är brett i alla grupper. Men det är inte bara allmänheten som har åsikter. Tidigare har både Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin uttryckt förståelse för att sjuksköterskorna vill ha mer betalt, men de har tystnat nu när läget blivit skarpt. Bara Lars Ohly ser till att synas när han ger sitt stöd till de strejkande.
Från de andra facken lyser den helhjärtade uppställningen med sin frånvaro. Och ska Vårdförbundets 85.000 medlemmar kunna ändra sina löner i förhållande till andras, så måste arbetsgivarna känna sig något så när säkra på att det inte kommer kompensationskrav från andra stora grupper. I den situationen är de verkligen inte.