Reportage - ekonomi

Täckjackorna förändrade livet i Tranås

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Bild

När nordanvinden sveper över landet plockar vi fram fleecetröjor och vinterjackor. Allt färre tar fram pälsen från sommarförvaringen. Det märker man inte minst i Tranås - pälsstaden vars kvinnor bar en hel industri. DN:s Bosse Andersson och Frida Hedberg har träffat två pälssömmerskor som minns stadens - och pälsens - storhetstid.

När nordanvinden sveper över landet plockar vi fram fleecetröjor och vinterjackor. Allt färre tar fram pälsen från sommarförvaringen. Det märker man inte minst i Tranås - pälsstaden vars kvinnor bar en hel industri. DN:s Bosse Andersson och Frida Hedberg har träffat två pälssömmerskor som minns stadens - och pälsens - storhetstid.

Täckjackorna förändrade livet i Tranås
Fram till 1970-talet levde den lilla småländska staden Tranås gott på sin pälsindustri.

Men samtidigt som täckjackorna blev vanliga började motståndet mot att klä sig i päls växa sig starkare av moraliska skäl. Tillsammans med ett par milda vintrar blev det början till vad som verkar vara slutet för pälsnäringen. En näring som burit Tranås sedan 1900-talets början.

Annons:

Fortfarande lever den, men jämfört med hur det var på 1960-talet för den en tynande tillvaro. Och med pälstillverkningen försvinner också ett hantverk som sysselsatt flera generationer av Tranås kvinnor - pälssömmerskans.

Ingegerd Karlsson och Brita Rosén berättar gärna om pälsbranschens storhetstid när det var modeparad på Storgatan på lördagarna och folk kom långväga ifrån för att köpa päls. Pälsturisterna bodde på stadens hotell och handlade också i andra affärer och bidrog till att göra Tranås till en ganska välbeställd stad.

- De sa alltid att inga var så välklädda som flickorna från Tranås, säger Brita
Rosén. Inte utan en viss stolthet.

Det var inte så konstigt. För det första
arbetade många av kvinnorna och hade egna inkomster från jobb som var välavlönade för att vara kvinnojobb. Dessutom kom de tidigt i kontakt med modets svängningar eftersom pälsfabrikerna hade många internationella kontakter. Och den som ville kunde köpa skinn till självkostnadspris och sy sin egen päls.

Tranås blev känt, inte bara i Sverige, och beställningar kom från de mest oväntade håll.
Ingegerd Karlsson minns hur det gick till när Beatles beställde vargpälsar.

- De var så tunga att arbeta med att vi måste turas om att sy dem, säger hon.

Resultatet av hennes arbete har hon sedan kunnat se på bild i tidningarna.
Fabrikerna sydde åt artister och kungahuset. Och förstås åt stadens store son Lennart Hyland som rapporterade från OS i en päls från hemstaden. Han var förstås du och bror med stadens direktörer men syntes också till på fabriksgolvet ibland.

- Säga vad man vill om Lennart Hyland, men han gjorde alltid sitt bästa för att lyfta fram Tranås i alla sammanhang, säger
Ingegerd Karlsson.

Men de glada minnena och stoltheten över vad de åstadkommit med sina händer blandas också med andra minnen.

Det är minnen av en dammig arbetsmiljö, av håren som man aldrig blev av med och om smärtor i axlar och rygg som fortfarande sitter i. Pälssömmerskans jobb var slitsamt.

Inte minst under kriget när det blev brist på skinn och det dök upp både kalv- och hästskinn inne i fabrikerna. De var tunga att arbeta med och hårda när nålen skulle pressas igenom.
Inte ens under goda tider hade sömmerskorna ett lätt jobb.

- De pressade arbetarna hårt, säger
Ingegerd Karlsson.

Hon slet som ensamstående mamma i början på 1960-talet. Hon bytte jobb till en
fabrik där man kunde få bättre lön genom att arbeta på ackord och tog hem skinn för att sy pälsar på helgen. Det blev långa dagar hos dagmamman för sonen.

Men alla pälsar syddes inte i fabrikerna. I kök och källare runt om i staden satt kvinnor och sydde. En körsnär brukade kunna hålla två sömmerskor sysselsatta. Pälsindustrin präglade staden.

- Man kunde titta på springpojkarna med sina trehjuliga cyklar för att se vem som fick skinn hemkört. Det fanns knappt någon familj som inte hade någon som arbetade med pälsar, säger Brita Rosén.

Uppfödarna av räv och mink som höll till i stadens utkanter försvann någon gång på 1950-talet. I stället köptes pälsar på auktioner i Ryssland, Tyskland och England. Tranås hade många internationella kontakter, men det gällde inte sömmerskorna. Det var fabrikörerna och körsnärerna som räknades och det var männen som fick vara med i Pälsföreningen och Pälsklubben.

Männens liv har dokumenterats, men kvinnorna har varit osynliga. Ända tills Tranås kvinnliga resurscentrum bestämde sig för att göra slag i saken och berätta sömmerskornas historia. Projektledaren Anita Andersson har spårat upp och intervjuat drygt fyrtio sömmerskor och skildrat dem och pälsindustrins uppgång och fall.

Både Ingegerd Karlsson och Brita Rosén har varit med om konkurser och arbetslöshet. Ingegerd Karlsson stämplade ett tag och blev sedan förtidspensionerad. Brita Rosén arbetade med försäljning fram till sin pension.

- Men det ansågs inte som finare än att vara sömmerska. Man blev ju lika hårig i affären...

- Många blev bittra när Wigéns lade ner och ville aldrig tala mer om företaget, säger Ingegerd Karlsson som blev arbetslös efter 22 år på fabriken när den lades ned på 1970-talet. De som sydde pälsar fick gå. De som sydde mössor fick stanna.

- Nu förstår man ju att det aldrig hade gått att fortsätta.

För tiderna förändrades. I dag har pälsateljéerna mer ändringsarbeten än försäljning av nya pälsar och gymnasieutbildningen lades ned 1993.

- Det kommer inga nya sömmerskor längre så det verkar som om hantverket kommer att försvinna, säger Barbro Johansson, som syr i en mindre ateljé tillsammans med en körsnär som skär till skinnen efter pappersmallar som hänger i rader på väggen - precis som de alltid gjort.

Själv trivs hon med sitt arbete och med omväxlingen. Men fortfarande är det ett slitsamt jobb att lägga ned 15 timmar på att sy en fårpäls. För det är fårpälsar som är lättast att sälja. Långhåriga pälsar är svårsålda numer. De uppfattas närmast som utmanande.

I Tranås är det fortfarande få som vänder sig mot pälstillverkningen, men då och då dyker militanta motståndare upp för att sprida sitt budskap om djurens rätt och pälstillverkarna ligger inte längre vägg i väg.

Tiderna har förändrats sedan Tranås kallades Pälsstaden och svarade för 70 procent av Sveriges pälsproduktion.

(Vad ar Twingly?)

Visar 1-10 (av totalt 1).

Andra har läst

Mer från förstasidan

KimA_500
Foto:Hans T Dahlskog/TT

 Blev 71 år. Skådespelaren avled i sitt hem på fredagskvällen. 744  30 tweets  714 rekommendationer  0 rekommendationer

 Vännerna minns Kim Anderzon. ”Modig”, ”energirik”, ”utstrålning”. 13  8 tweets  5 rekommendationer  0 rekommendationer

 DN:s Ingegärd Waaranperä: Sveriges första stora feministiska stjärna. 42  37 tweets  5 rekommendationer  0 rekommendationer

Bilder från skådespelaren Kim Anderzon långa karriär.  Se bildspel.

syrianska144
Foto:Bildbyrån

 Ljungskiles nerver höll inte. 1–1 mot Syrianska var roligast för Hammarby och Sundsvall. 11  3 tweets  8 rekommendationer  0 rekommendationer

putintal
Foto:Michael Klimentyev/AFP

 Rysslands president: Men nu måste vi alla vara försiktiga. 73  10 tweets  62 rekommendationer  1 rekommendationer

 DN:s huvudledare 25 oktober: Ukraina röstar ned Putin. 18  5 tweets  13 rekommendationer  0 rekommendationer

 Rysk författare: Putin reser imperiet ur askan – som Stalin. 270  28 tweets  241 rekommendationer  1 rekommendationer

Annons:

 Hus utanför Köping. De två kropparna hittades under släckningsarbetet.

 Ministrarnas resultat. Vem fick 0,7 och vem fick 2,0?

 Utbildningsministern fick 2,0. Gustav Fridolins bästa tips.

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

 Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!
Annons:

DN PÅ AGENDAN

Annons:
Annons:
Annons: