Det är inte möjligt, tror utomstående.
- Jo, det är de flesta chaufförers vardag, säger Cao Jianquan.
- Men själv vill jag ha ett liv också, och därför jobbar jag bara sex dagar i veckan och bara 13 timmar om dagen, om det inte är högsäsong.
När Pekings taxichaufförer vaknar på morgonen vet de att de först måste köra in 200 yuan (nästan lika många kronor) till bilhyran innan de kan börja tjäna pengar själva.
För att få köra taxi i den kinesiska huvudstaden måste bilen hyras av något av 200 bolag. Tillsammans har de 70.000 bilar. Cao Jianquan betalar 5.175 yuan i månaden i hyra till Huvudstadens taxibolag AB.
- Den ekonomiska pressen är mycket större än jag trodde när jag började köra taxi, berättar den 30-årige mannen, som varit taxichaufför i sex år.
Varje dag kör han in runt 400 yuan brutto. När bensin och reparationer på bilen är betalda brukar det bli 2.000 yuan över i månaden. Men han kan aldrig vara riktigt säker på att dra in tillräckligt med pengar.
Snittlönen för Pekings taxichaufförer ligger på fyra yuan i timman, och det för ett jobb som kräver full koncentration. Trafiken är kaotisk. Mötande fordon dyker upp på de mest märkliga ställen. Cyklister, gående, bussar, lastbilar trängs i ett oberäkneligt myller.
Andra gånger rör sig trafiken bara några meter i taget på igenkorkade gator.
Många av stadens taxichaufförer orkar inte hålla masken. Det säger rent ut att de hatar sitt arbete, men att de inte har något val.
Det är alltid trötta. De hade hellre varit cykeltaxichaufförer och hyrt sin cykel för en tusenlapp i månaden och sedan i långsamt mak cyklat runt Pekings sevärdheter med turister på sätet bakom sig än att ständigt sitta fjättrad i sin taxibil och jobba.
Ibland rinner humöret över, som när väntan i en tre kilometer lång taxikö vid flygplatsen resulterar i en körning som ger 16 yuan.
- Jaså, du har drabbats av de vita ögonen, säger Cao Jianquan, när jag berättar om chaufförer som tappat besinningen.
Att visa ögonvitorna för någon tyder på ilska. Själv är Cao Jianquan en av de chaufförer som inte klagar.
Livet är hårt arbete, men det är bättre än tidigare, tycker han. Förr arbetade han vid en stålfabrik i västra Peking.
- Att köra taxi är ett fritt jobb. Jag har ingen chef som bestämmer hur mycket jag ska jobba. Eftersom jag bor långt från innerstaden behöver jag bil, men jag har aldrig haft råd att skaffa egen bil. Då är det bra att jag kan använda taxin när jag är ledig. Nej, jag har inga planer på att sluta. I alla fall inte just nu.
Cao och hans fru bor i en lägenhet i ett område som byggts för invånare med låga inkomster. De hade sparat ihop en del pengar och gick till banken och lånade resten för att kunna köpa bostaden. Deras tvååriga dotter bor hos sin farmor.
På måndagarna passar han på att ta ledigt när hans fru är ledig från sitt arbete.
- De flesta andra chaufförer jobbar alltid. Fler och fler kommer från ställen långt utanför Peking. De åker inte hem efter att de jobbat klart. De sover hellre i bilen på natten än betalar bensin för att köra hem. Eller så går de ihop flera stycken och hyr ett rum någonstans, berättar Cao.
Han har satt en ära i att uppträda korrekt mot kunderna. Han frågar tillresta munkar från Tibet hur de vill bli tilltalade innan han pratar med dem. Han lämnar tillbaka plånböcker som glöms kvar i hans bil. Så har han också blivit topprankad som trestjärnig taxichaufför.
Bästa tiden på året att vara taxichaufför i Peking är strax före det kinesiska nyåret, då mycket folk är i rörelse, och under de allmänna ledigheterna i maj och oktober. Sämst är det i mars och april.
Den senaste tiden har klimatet hårdnat och flera rån mot taxichaufförer har inträffat. Kvinnliga chaufförer har våldtagits.
- Jag är inte rädd, men jag jobbar heller aldrig på nätterna, säger Cao.
En gång har han blivit rånad. Det skedde när han körde två män som drack sprit under färden. De tog hans mobiltelefon, men alldeles i närheten stod poliser som grep rånarna direkt.