När flygplanen kraschade mot World Trade Center och Pentagon blev det en chockverkan på ekonomin. I New York hade viktiga verksamheter mer eller mindre slagits ut. Dessutom fanns rädslan att attackerna skulle följas av fler, under tiden direkt därefter.
Så blev det inte - och den ekonomiska aktiviteten hämtade sig. Världen stod också ovanligt enad, vilket markerades genom en gemensam internationell räntesänkning omedelbart efter terrorattentaten. Amerikanska centralbanken Federal Reserve tog initiativet och bland de medverkande fanns även svenska Riksbanken.
USA befann sig då i en recession som hade inletts tidigare under 2001. Denna hade helt andra förklaringar, såsom den spruckna IT-bubblan efter millennieskiftet. Men nu riskerade nedgången att fördjupas.
Federal Reserve, som leddes av Alan Greenspan, uppträdde då resolut. Vid tidpunkten för attackerna hade man, sedan början av året, redan hunnit sänka styrräntan från 6,5 till 3,5 procent. Därefter fortsatte sänkningarna raskt ner till 1,75 procent fram till slutet av 2001.
Tidigare hade USA-kongressen också godkänt den nyvalde presidenten George W Bushs stora ofinansierade skattesänkningar. Efter attentaten anslog man stora summor för återuppbyggnad och stöd till de flygbolag som annars riskerade konkurs.
Snart såg åtgärderna ut att ha fått önskad verkan. USA kom ur recessionen redan under 2002, även om det dröjde innan ekonomin tog verklig fart. Men de ekonomiska följderna av 11 september hade ändå kunnat begränsas till att gälla omedelbara skador – och inte så mycket mer.
Verkligheten blev dock en helt annan, på två olika sätt.
Direkt efter terrorattentaten den 11 september förklarade president Bush krig mot den internationella terrorismen. Det ledde först till krig i Afghanistan, där al-Qaida hade sina baser. Sedan, i mars 2003, inleddes kriget i Irak som ledde till en mer utdragen och kostsam ockupation än man i USA hade tänkt sig.
Ekonomipristagaren Joseph Stiglitz har uppskattat kostnaden för Irakkriget till mellan 3.000 och 5.000 miljarder dollar, vilket kan jämföras med de 50 till 60 miljarder dollar som Bushadministrationen ursprungligen räknade med. Men krigsutgifterna finansierades inte med skatter, utan genom att USA gick med allt större underskott och täckte dem med lån som ökade statsskulden.
Samtidigt fortsatte Federal Reserve med sina räntesänkningar, så att man under 2003 var nere på 1,0 procent och låg sedan kvar med låga räntor under flera år. President Bush drev igenom ytterligare skattesänkningar - liksom ökningar av de offentliga utgifterna för skola och sjukvård – och finansierade underskotten med ytterligare lån.
Denna lättsinniga ekonomiska politik som drev USA mot överhettning hade långt ifrån sin enda grund i terrorattackerna den 11 september 2001. Men tillsammans med de ofinansierade krigsutgifterna blev det mer än vad ens världens starkaste ekonomi kunde klara.
För den globala ekonomin - Sverige inräknat - blev det en bergochdalbana. Direkt efter attentaten gick det nedåt, men sedan starkt uppåt i flera år med USA som draglok. Därefter väntade avgrunden, i form av finanskrisen.
Denna kris som inleddes i USA, med allt ifrån övergivna bostäder till havererade investmentbanker, var visserligen inte främst en följd av terrorattentaten flera år tidigare. Men de växande offentliga underskotten, inte minst för Irakkriget, hade bidragit till obalanserna - och därmed även till krisen.
Bushadministrationens – och Federal Reserves - hantering av ekonomin under åren efter attentaten den 11 september 2001 har därför en väsentlig del i dagens världsekonomiska kris. Avsikterna kan ha varit goda. Men skadorna blev större än vad terroristnätverket al-Qaida på egen hand hade kunnat åstadkomma.